Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 6. Myntväsendet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
802 BRAKTEATPRÄGLINGEN.
blifvit sed att gifva åt mynten ganska vida ytor. Då man det oaktadt
ej ville öka myntens vigt, måste man göra dem mycket tunna, och
deraf framkallades den mycket betänkliga omständigheten, att de drag,
som genom präglingen anbragtes å den ena sidan, förvirrades genom
intryck af bokstäfverne och linierna å den andra sidan. Det blef
härigenom svårt att urskilja prägeln, med andra ord att utröna, hvilken
myndighet garanterade vigt och halt. Äfven den gode smaken, under
1100-talet ganska mycket utbildad och nogräknande, måste afgifva en
energisk protest mot de förvirrade framställningarna å mynten — vi
hafva ju att göra med den romanska konstens fagra blomstringstid.
Man sökte afhjelpa de olägenheter, som hade inrotat sig, men man
sökte dervid icke gå tillbaka till en föregående tids renare former, utan
man införde en fullständig nyhet: om prägeln å de två sidorna
framkallade otydligheten, så måste ju denna häfvas, derest man inskränkte
sig till att gifva prägel endast åt den ena sidan. Hvad å denna är
upphöjdt visar sig å den andra sidan insänkt. Man kallade mynten af
detta slag brakteater, af det latinska ordet bractea, som betecknar
tunnt metallbleck. Deras föregångare, de tunna, tvåsidiga mynten med
förvirrad prägel, har man i senare tid börjat kalla halfbrakteater.
Det var i Tyskland, som brakteatpräglingen kom till stånd. De
första verkliga brakteaterne tillhöra tiden 1140—1150. I någre delar af
det stora tyska riket upphörde man aldrig att prägla tvåsidiga mynt,
men inom en vida större del, såväl i norra, som i sydvestra Tyskland
jämte Schweiz, blef brakteatpräglingen herskande. Hennes tid var ej
ute förr än på 1200-talet, men äfven senare slogos flerstädes småmynt
i brakteatform.
Från det nordtyska området lånades seden att göra brakteater af
de folk, som bodde åt öster och åt norr. Väl må vi undra deröfver,
att brakteaterne fingo en så vidsträckt användning och att de så länge
kunde hålla sig i bruk, ty mera opraktiska mynt kan man icke gerna
tänka sig. De tunna och vida bleckstyckena blefvo ytterligt lätt böjda
och brutna, de upphöjde bilderne voro i hög grad utsatta för nötning.
Brakteaterne hade endast en god egenskap i praktiskt hänseende: ville
man utbyta ett brakteatmynt mot delar deraf, var det synnerligen lätt
att medels en sax stycka det i halfvor, fjerdedelar o. s. v.
Brakteaterne hade aldrig kunnat blifva, de hade ännu mindre kunnat hålla sig
som hufvudmynt, derest icke mynten under medeltiden i allmänhet
hade haft mycket inskränkta omloppsområden och derest icke den tidens
finanspolitik hade infört seden, att myntet hade allenast en helt kort
omloppstid: åtminstone en gång om året släpptes i de flesta land i
rörelsen ett nytt mynt, och på samme gång blef det tidigare myntet
aflöst, dess användande var till och med belagdt med böter.
När under inflytande från det tyska myntväsendet
brakteatpräglingen infördes i Norden, kunde detta försiggå på tvänne sätt. Antingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
