Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 6. Myntväsendet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
8O4 K. KNUT ERIKSSONS MYNT OCH BRAKTEATER.
deles sakna inskrift. Som det emellertid är omöjligt att med någon
skymt af visshet hänföra någre särskilde brakteater till det skånska
mynthuset, nöjer jag mig med att som prof meddela fem danske
brakteater (fig. 427—432). 1
Redan under k. Valdemar den store, som blef Danmarks herskare
år 1157, återupptog man i detta land präglingen af tvåsidiga mynt.
Vi vända oss nu åter till k. Knut Erikssons tid, för att se huru
brakteatpräglingen infördes i Sverige. För belysande af den tidens
myntförhållanden hafva vi till all lycka ett ganska stort förråd af
myntfynd. 2
Vi vända oss då allra först till en grupp af mynt, hvilka en lång
tid betecknats som uppvisande bilderne af ett hjul och en kyrka. En
kyrka visa de väl å den ena sidan, men å den andra förekommer aldrig
ett hjul, utan ett stiliseradt ornament, för hvilket det icke är lätt att
finna ett passande namn. Det torde vara bäst att tala om en sex- eller
åttauddig stjerna, som har hvarannan stråle något kortare och i den
yttre änden sirad med tre kulor. Ett begrepp om dessa mynts utseende
erhålles lättast genom en blick på fig. 433—438. De aäro ytterligt
tunna, den ena sidans bild är mycket ofta störd genom intrycket från
framställningen å den andra sidan. Också fann man sig föranlåten
äfven här att taga steget fullt ut: man präglade brakteater med den
ena eller andra sidans bild, jfr fig. 439—444.
Dessa mynt hafva i Schives stora verk öfver de norska mynten
blifvit hänförda till Norge. Skälet för denna bestämning har varit, att
de i ett ganska stort antal förekommo i det betydliga myntfyndet från
Dælie på Hedemarken och att man i de fyra bokstäfver, som förekommo
på ett af dessa mynt, siew, trott sig finna början till ordet Siewardus,
hvilket skulle vara Sigurd.
Det är väl sannt, att man, om mynt hittas i ett land, är berättigad
att anse dem der präglade, derest icke ett annat ursprung kan bevisas,
men med afseende på ifrågavarande mynt är deras icke-norska
upprinnelse bevislig. Låt vara att de voro talrika i Dæliefyndet, de hafva
så månge gånger och i så betydliga antal hittats i Sverige, att det icke
kan råda något tvifvel om deras svenska ursprung. De hittas icke
hvar som helst i Sverige, utan hafva ett väl begränsadt fyndområde:
Gotland, Öland, den södre delen af Kalmar läns fastlandsområde,
trakten af Jönköping, der ett enda, men mycket stort fynd anträffats, och
den östre delen af Vestergötland, hvarest tre fynd, alla helt små,
blifvit gjorda. Östra Vestergotland framstår således som liggande på denne
1 Om de danske brakteaterne jfr C. F. Herbsts uppsatts om Bjergstedfyndet i
Aarböger for nordish Oldkhyndighed för år 1866.
2 Jfr min uppsats om Sveriges halfbrakteater och brakteater i Antigvarisk
Tidskrift för Sverige del 9 nr 3.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
