Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 6. Myntväsendet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
FRÄMMANDE MYNT I SVERIGE. ERPENNINGAR. 897
Om halten af de gotländska mynten, som regelbundet var lägre än
den svenske kon ngens mynt och som under tidens lopp på betänkligt
sätt sjönk, kommer jag att tala i nästa kapitel, i sammanhang med
frågan om den kurs gotarne hade i Sverige.
Det var visserligen under medeltiden sed att för begagnande i
handel och vandel icke tillåta annat än landets mynt. Det oaktadt
förekommo i Sverige främmande mynt, vi finna detta såväl af sjelfva
mynten, som hittas i vår jord, som af uppgifter i urkunderne.
Jag har redan vid olika tillfällen haft anledning att omtala det
myckna utländska mynt, som vid begynnelsen af medeltiden fanns i
omlopp, att döma efter fynden, mera i rikets östre delar och i Skåne
än i de vestre. Efter ingången af 1000-talet uppenbara sig visserligen
i desse skatter äfven svenska mynt, men deras antal är mycket ringa
vid sidan af främlingarnes. Det är dock möjligt, att af de barbariska
imitationer af angelsaksiska mynt, som förekomma i våra fynd, en dryg
del är tillverkad i Sverige. Så mycket få vi anse som visst, att de
icke tillkommit i England, ty i detta lands fyndskatter saknas de
alldeles 1.
För midten af 1100-talet och den närmast följande tiden hafva vi
en ganska egendomlig uppgift rörande myntväsendet. I den
biskopslängd, som beledsagar den äldre redaktionen af Vestgötalagen, heter det
om biskop Ödgrim, att han vigde Mariakyrkan i Skara till »fem
penningar blå af hvar bonde, förty att då gingo erpenningar i allt
Götalandet». För efterträdaren, den gode biskop Bengt, omtalas äfven »fem
penningar blå». Med erpenningar kan intet annat förstås än
kopparpenningar eller starkt kopparhaltiga silfvermynt. I samma riktning
syftar uttrycket blå penningar, ty blå betyder här svart eller mörk.
Biskop Ödgrim öfvervar vigningen af Lunds katedral år 1145, biskop
Bengts efterträdare Järpulf innehade biskopsstolen år 1191; alltså skulle
vid midten af 1100-talet kopparpenningar hafva funnits i Vestergötland.
Voro de inhemske eller utifrån komne? De äro icke svenske, norske
eller danske, ty i de nordiska landen användes den tiden mynt af
oklanderligt silfver, kopparmynt förekommo den tiden svårligen i något
annat land i norr om Alperna. Jag föreställer mig, att de anförda
uppgifterna kunna på följande sätt förklaras. Ifrågavarande
biskopslängd, liksom de med henne förenade konunga- och lagmannalängderna,
gå ej längre fram än in i början af 1200-talet och böra således
ursprungligen vara vid den tiden skrifna. Men den äldsta bevarade handskriften
af dessa längder tillhör början af 1300-talet, och under det århundrade,
1) Enligt uppgift af den store engelske myntkännaren John Evans.
Hildebrand, Sveriges Medeltid 1. 57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
