Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 2. Stormännen. Ridderskapet. Frälset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154 DEN SVENSKE ADELN UPPKOMMER
handa slag, men att uttrycket redan blifvit en terminus technicus, med
en inskränkning af den naturliga betydelsen, framgår derutaf, att milites
och homines dominorum sättas som liktydiga benämningar. 1 Riddaretiteln
hade i början stor användning. Först i ett bref af år 1287 göres
skilnad mellan riddare och väpnare (milites, armigeri).
Under 1200-talet var den danske herremannen skyldig att hafva
full beväpning, att på egen bekostnad gå i fält samt uppbära sin ’måle’.
Han hade sakören af sine brytar, men icke af sine landbor. För egen
gård 2, måhända äfven för brytegårdarne, var han skattfri, men hans
landbo synes hafva varit skyldig att betala skatt. ’Målen’ torde snart
hafva försvunnit, samtidigt med ökandet af herremannens öfrige
förmoner. K. Erik glipping gaf i sin förordning för Skåne af år 1284
herremannen tremarksböterna af alla hans underlydande nästan för alla
brott. Under 1300-talet hade herremannen äfven sine landbor fritagne
från all ordinarie skatt.
Kinch antager, att de för hvart härad förordnade länsmännen, hvilke
i Danmark hade en uppgift, som fullkomligt motsvarar den, som de
svenske länsmännen hade enligt våra lagar, togos ur herremännens
klass. Jag vill icke bestämdt förneka möjligheten af detta förhållande
under en aflägsen del af medeltiden, men åtminstone i Sverige intogo,
som jag redan visat, häradslänsmännen en ställning, som under tidens
lopp blef alltmera underordnad.
Bestämmelser om konungens hird och föreskrifter, svarande mot
den danske vederlagsrätten, sakna vi alldeles i Sverige. Det blir då
en ganska svårlöst fråga, i hvilken mon vi få anse de ofvan meddelade
danska och norska förhållandena tillämpliga på Sverige. Åro väl de
personer, som i våra äldsta urkunder kallas landets ädlingar, vårt
rikes förnämligare män (nobiles terre, maiores eller principes regni
nostri), att anse som medlemmar af konungens hird eller såsom hans
vederlagsmän?
Med förutskickad anmärkning, att förhållandena hos oss torde i
detaljerna hafva gestaltat sig annorledes, får jag för min del besvara
denna fråga med ja. Som förutsättning för en adel i Sverige hafva vi
de stora bondeätterna, hvilka dock icke i något hänseende hade några
bestämdt formulerade eller af lagen erkända företrädesrättigheter. Det
är allmänt erkändt och i det föregående flere gånger af mig framhållet,
att öfvergången till utbildandet af en adel berott derpå, att de stora
1 Det var för öfrigt icke endast konungen, som hade vederlagsmän omkring sig.
När erkebiskop Eskil i Lund afsade sig sin värdighet, fritog han dem, som voro
bundne till honom med militie fides, från deras ed och uppmanade dem att
aflägga ridderlig trohetsed (Jfides militaris) åt efterträdaren Absalon.
2 Det heter i jutska lagen: ’herremännen må köpa så mycken jord som de orka,
så vidt de våga sin hals för konungen och landets frid’. Sammanhanget visar,
att efter ’orka’ bör tilläggas ’utan ledingstjenst’ samt att efter ’jord’ bör tilläggas
’under eget bruk’.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
