Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 3. Bostäder. Tjenare. Drägt och smycken. Allvarliga sysselsättningar. Nöjen och njutningar - 3. Drägt och smycken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BÅRANDE AF VAPEN. 307
Om man sålunda under medeltiden för kyrkofridens skuld lade ifrån
sig vapnen, i hvardagliga förhållanden spelade vapnen, det oaktadt, en
alltför stor roll.
När det påfliga sändebudet Nicolaus Albanensis år 1252 besökte
Sverige, gällde en af hans framställningar ’upphörandet att bära vapen’.
Uttrycket måste fattas med en viss inskränkning, ty tillfällen måste ju
alltför ofta förekomma, då vapen måste
bäras och användas. Den påfliga skrifvelsen
af följande år, som omtalar frukterna af
kardinalens besök (DS nr 38) lemnar inga
vidare upplysningar. Norska källor
uppgifva, att kardinalen i Norge genomdrifvit
en bestämmelse, att ingen fick bära vapen
i köpstäderne utom de tolf, som följde
konungen. 1 Det var omtanken för de då
uppväxande stadssamhällena, i hvilka den
trängre sammanlefnaden af ovanligt månge
måste vålla särskild våda för lif och lem, som
framkallade denna föreskrift. I k. Magnus
Erikssons stadge af år 1335, hvilken skulle
råda bot för den sedan länge uppvuxne
ofriden i landet, bestämmes, att den som
rider genom landet med fulla vapen, utan
att dertill hafva erhållit konungens lof och
goda vilja, skall rymma riket — ’såsom ock
förut varit lag’ —, undantag gjordes endast
för dem, som begått dråp och ännu icke
derefter kunnat ingå förlikning. Vidare
bestämdes, såsom vi redan i förre delen sett,
med huru stora följen de mera betydande
männen inom samhället fingo rida genom
landet. Att få bort vapnen från den
daglige sammanlefnaden visade sig emellertid
omöjligt. I en erkebiskoplig förordning
från 1300-talet (DS nr 3843) nöjer man sig
med att tala om vapnens bortläggande så 110. 1400-talet.
länge fastan varade. K. Magni förordning
af år 1344 upplifvar, dock med vissa förändringar, den nyss anförde
stadgen af år 1335: de som rida med fulla vapen öfver vårt land, utan
orlof af oss eller den, i hvilkens händer sådant af oss blifvit satt,
vare sig de äro i lifsfara eller ej, de skola mista hästar, vapen och allt
de få med dem, och det skola de hafva som dem fånga, efter värt bud
Fig. HHO. Efter skulpterad bild i samma altarskåp.
1 Munch, Det norske folks historie del 2 s. 869.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
