Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 3. Bostäder. Tjenare. Drägt och smycken. Allvarliga sysselsättningar. Nöjen och njutningar - 3. Drägt och smycken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
346 SPORRAR.
kring vrist och sula och hopspänd öfver den förre. Enstaka sporrar
hafva hittats, hvilka torde tillhöra medeltiden, men det är icke lätt att
datera dem. I Ragnhildsholmens ruinkulle i — numera vid — Götaelf
helt nära Kongelf och Bohus, hvars innehåll torde få hänföras till början
af 1300-talet, hafva hittats 17 sporrar, hörande till de två former, som
fig. 172 och 173 visa: båda hafva sidostyckenas midt böjd uppåt, den
ene har en liten månguddig stjerna och kort hals, den senare en helt
kort pigg. På dr. Dorotheas jagthorn (fig. 104—106, senare hälften af
1400-talet) se vi sporrar med en stor, fåstrålig stjerna och ett böjdt
skaft. St. Jöransbilden (fig. 124, år 1489) låter oss se sättet, på hvilket
sporren var spänd vid foten; skaftet är dessvärre afbrutet och stjernan
borta. I Statens Historiska Museum förvaras ett par sporrar, som
uppgifvas hafva tillhört Norges Olof den helige. De äro dock ungefär
samtida med hans förut omtalade salade (fig. 155), således från
1400-171 a och b.
talet. Stjernan är stor med store strålar, halsen lång, bygeln i ett plan
utom de båda ändarne, som äro uppböjde. Bygeln är prydd med en rad
af krönta 8, hvilken bokstaf tillsammans med kronan torde få anses
betyda sancte rex, helige konung (jfr fig. 174).
Jag kan icke lemna mannens försvarsdrägt utan att egna några ord
äfven åt hästens beklädnad. Under den tid, då rytteriet spelade
hufvudrollen i de ofta återkommande fäjderna, utgjorde ryttaren och hans
häst så godt som ett sammanhängande helt. För ryttarens säkerhet
var det nödigt, att hästen ej skulle alltför mycket vara utsatt för fara.
Mellan hästens utstyrsel och ryttarens egde ock en viss
öfverensstämmelse rum.
Hästen måste på ryggen bära en sadel (saþul, lat. sella). Vi se
ett tidigt exempel fig. 72 (1100-talet). Tvärt öfver hästryggen ligger
Fig. 171 a. Efter original från Gotland, 171 b efter original från Uppland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
