Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 3. Bostäder. Tjenare. Drägt och smycken. Allvarliga sysselsättningar. Nöjen och njutningar - 3. Drägt och smycken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
354 STIGBYGEL. HÄSTSKOR.
eller, liksom denne, fingo hvila på hästens hals. Tygeln är här tyngd
af beslag, hvilket näppeligen kan kallas praktiskt; hästen styrdes
antagligen mindre med tygeln än med kedjorna. Hufvudlagets sidoremmar
och pannremmen äro rikt dekorerade; derjämte är pannan prydd med
en nedgående ribba, som slutar med en tofs, högre upp förekommer
en bjällra, ännu högre upp, midt öfver pannremmen, finnes en rund
skifva, ur hvilken en lång, stark, vriden spets framspringer, öfverst resa
sig tre fjädrar. Denna ribba, som träder i stället för den annars
förekommande pannbeklädnaden af jern, hålles i sitt läge genom två
snedgående remmar, som ansluta sig till hufvudlagets bjällerprydda
sidoremmar.
Munbett med sidoarmar förekomma mycket tidigt, redan före
medeltidens början. Hos oss torde de hafva varit i bruk samtidigt med de
enklare munbetten.
Stigbygeln synes i början hafva bestått af en i ögleform lagd
läderrem, ty det vanliga uttrycket under medeltiden är stigläder; ordet
(stig)bögel har jag ej funnit förr än i taxan af år 1523. I den gamla
norskan förekommer uttrycket stigreip, identiskt med det tyska stegreif
-— öglan kunde således också vara gjord af ett rep. I den nämnda
taxan uppföres ett par ’böglor’ till 3 öre örtugar, under det att ett par
’stegleeder’ kosta — liksom en sadelgjord — 4 skillingar.
Stigbyglar af jern förekommo dock i vårt land redan före
kristendomens införande. Ån bevara de något af öglans form, i det att den
uppstigande delen bildar en del af en cirkel, än — och oftare — stiga
de båda sidostyckena rätt upp och gå slutligen rakt eller med en
bugtning tillsammans mot den upptill afslutande öglan, i hvilken den från
sadelns undersida nedhängande remmen var fäst.
Under medeltiden, med hennes stridssätt, då ryttaren under kampen
med hela tyngden af den spände kroppen hvilade på stigbyglarne, måste
såväl desse, som remmarna, vara mycket starke. Stigbyglarne måste
derföre tillverkas hufvudsakligen af jern, särskildt den nederste delen,
på hvilken foten hvilade, måste vara stark. Han fick ej heller vara
smal, så att foten kunde glida. En viss bredd finna vi ock hos St.
Jöransbildens starkt smidde stigbyglar (jfr fig. 124). Bottenskifvan
sluttar något framåt, så att foten måste intaga en sned ställning, med
fotens framdel lutande nedåt. Dermed ville man gifva krigarens
ställning under striden ökad fasthet.
Hästskornas tidigaste historia är icke fullt klar. Det säges, att
under antikens tid hästskor icke förekommo. Det är troligt, att detta
är i hufvudsak rätt, men jag har dock i museet i Avignon sett en
romersk skulpturbild, i hvilken en häst har under hofvarne något, som icke
gerna kan tydas annorledes än som hästskor. 1 I någon hednisk graf inom
1 Jfr P. von Möller, Strödda utkast rörande svenska jordbrukets historia s. 68 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
