Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 3. Bostäder. Tjenare. Drägt och smycken. Allvarliga sysselsättningar. Nöjen och njutningar - 3. Drägt och smycken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVÄRDET. 359
form. Medeltidens svärdsknapp var rund, i början klotformig,
sedermera — och detta var regeln — plattad från båda sidor. Mot slutet
af medeltiden, då kaflen hade blifvit längre, var det följdriktigt sed
att göra svärdsknappen utdragen och på det sätt, att han småningom
vidgade sig uppåt.
Det var under medeltiden sed att i svärdsknappen gömma reliker,
hvilka skulle bereda svärdets egare förmoner. Spår af denne sed har
jag ej funnit i Sverige, men väl har svärdfästet varit äfven hos oss
prydligt utstyrdt. Bohusinventariet talar om ett svärd, som var prydt
med cn bergkristall — det var väl svärdsknappen, som var utförd i
detta under medeltiden mycket omtyckta ämne.
Fig. 182—186 visa fem svärd, det första från 1300-talet med rak
parerstång, kort kafle och rund knapp, det andra och tredje från 1400-talet,
likaledes med rak parerstång, något förlängd kafle och fortfarande rund
knapp, det fjerde med böjd parerstång, mycket förlängd kafle samt
utdragen knapp. Fig. 188 återgifver det svärd, som riddaren St. Jöran i
den ofta åberopade gruppen håller lyftadt i sin högra hand, för att
gifva dödshugget åt den genom ett spjutstyng sårade draken. Fig. 186 b
visar den till samme grupp hörande rikt dekorerade slidan.
Dekorationen torde hafva bestått af pressadt läder eller ock af metallbeslag
anbragta på lädret.
Huru St. Jöran bar svärdet, när det icke var lyft till strid, kunna
vi nu icke se. Vi hade kunnat utröna detta af det sätt, på hvilket
slidan var fäst, men under den tid, då den dyrbarc gruppen förvarades
i Stockholms storkyrka, har allt, som visade fästningssättet, gått
förloradt. Den bästa upplysningen rörande sättet att bära svärdet vid
sidan få vi af den bild, som föreställer lagmannen hr Birger Persson
(fig. 97): svärdet är fäst vid ett midjan omslutande bälte, dock icke så
att det hänger ned från detta, utan går hela fästet uppöfver bältet.
Samma sätt torde dock icke hafva varit användt ända till medeltidens
slut, något sådant bälte finnna vi t. ex. icke på bilden af St. Jöran.
Riddarens bälte var uteslutande en prydnad, det användes icke för något
praktiskt ändamål. Svärdbältet torde hafva varit ganska enkelt.
Af stormännens vapen kommer närmast efter svärdet hvad vi nu,
med ett från tyskan lånadt ord, kalla dolken. Ördet förekommer icke
i medeltidens svenska, i hvilken deremot finnas sådana benämningar som
rytinger, stekamæz och kniver. Mellan dolk och knif finnes ju egentligen
ingen annan skilnad, än att knifvar stundom förekomma af mindre mått
Fig. 182. Efter original (funnet i Enköpingsån) i Statens Historiska Museum.
Fig. 183. Efter original (funnet i Mo härad, mellan Småland och Vestergötland)
i Statens Historiska Museum.
Fig. 184. Efter original (funnet i Kolsundet mellan Selaön och Södermanlands
fastland) i Statens Historiska Museum.
Fig. 185. Efter original i Statens Historiska Museum.
Fig. 186 a och b. Efter den store St. Jöransgruppen i Statens Historiska
Museum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
