Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 4. Heraldik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
556 DEN HERALDISKE STILEN.
man. Hufvudet är stort, munnen öppen, och ur denne skjuter tungan
fram, tårna äro till öfverdrift utvecklade och utspärrade, svansen är
onaturligt lång, han har en hårtofs icke blott i änden, utan äfven vid
midten, den senare vida mera yfvig. Som denne hårtofs sprang väl
mycket ut, fann man — i det här anförda exemplet och i andra —
lämpligt att tillsätta ett sammanhållande element i form af en ring
strax nedanför midttofsen. Det är för öfrigt denne midttofs, som gifvit
anledning till att inom en något senare del af den heraldiske stilens
tid förse lejonet med tvänne svansar.
Man satte icke i sköldarne endast konturteckningar; sådana kunde
icke göra sig gällande ens på nära håll. Hvar figur hade sin färg, och
denne färg måste, för att fullt tydligt framträda, stå i skarp kontrast
till sköldfältets färg. Detta kraf framkallade vissa regler för de
heraldiska framställningarna, till hvilka jag litet längre fram återkommer.
Jag har redan anmärkt rörande k. Magnus ladulås’ sköld af år
1275 — jfr fig. 428 — att bilderne, lejonet, snedbjelkarne, de hjertan,
som förekomma som fyllnad i fältet, måste hafva varit upphöjde. De
hafva icke varit upphöjde på det sätt, att t. ex. lejonet fått en rundad
modellering, som en reliefbild af t. ex. ett lejon kräfver, ty derigenom
hade ett spel af skuggor och dagrar åstadkommits, som hade verkat
menligt mot sköldemärkets uppgift att kunna ses väl. Lejonets, liksom
snedbjelkarnes yta är alldeles plan, hon är således parallel med fältets,
men upphöjd öfver denna och derigenom, i synnerhet när olikhet i
färgen tillkom, så mycket märkbarare.
I senaste tider, då man brutit med de traditionela, konstlade
betraktelserna öfver sköldemärkena, då man, med allt fog, går tillbaka
till de gamla sköldemärkena sådana de verkligen voro, har man ock velat
gå tillbaka till de gamle heraldiske formerne. Detta har på många
håll väckt anstöt, man har talat om onaturlighet o. s. v. Men just
onaturligheten är i detta fall, af skäl, som jag nyss framhållit, det rätta.
Men jag undrar icke öfver motståndet, ty skilnaden mellan det
ursprungliga och det som sedermera, i nyare tid, tillkommit, är ansenlig.
Man må blott jämföra de här meddelade afbildningarna och de
landskapsvapen, som förekomma i Erik Dahlbergs Svecia antiqua et hodierna.
Dessa senare hafva varit i vårt land bestämmande för den heraldiska
uppfattningen ända intill senaste tid. Nu äro riksvapnet och
landskapsvapnen, genom riksheraldikern Klingspors bemödanden, omtecknade i
verklig heraldisk form och i denne nye gestalt af Kongl. Maj:t
fastställda. 1
När man vill behandla den svenska medeltidens heraldik och icke
de heraldiska förhållandena i en senare tid, mötes man af en stor svårig-
1 Jfr min uppsats om landskapsvapnen i Antigvarisk tidskrift för Sverige del 9
och de genom hr Klingspors förtjenst tillkomne mönstergilla vapenbilderne,
hvilke äro för hvar man tillgängliga i bokhandeln.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
