Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 4. Heraldik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
586 GRIP. GRIPHUFVUD. ENHÖRNING. LILJOR.
Liksom till menniskan slöt sig en ur fantasiens rike hemtad figur,
trollet, så ansluta sig till de bilder, som heraldiken hemtat från
djurverlden, en och annan fantasibild.
Gripen är en sådan figur, lånad väl från den kyrkliga konsten och
af denna lånad från antiken. Gripen var dock ingalunda något vanligt
sköldemärke. Jag har icke funnit honom återgifven i mera än en
medeltidssköld, hörande till 1200-talet, fig. 537. Nedre delen är en
örns med utbredde vingar. Öfre delen är, om man så vill, ett lejons,
med två framben och klor, hufvudet återigen en örns och på hufvudet
sitter en krona.
Oftare förekommer deremot griphufvudet, hvilket skiljer sig från
örnens hufvud genom det från den bakre delen af hjessan uppstigande
spetsiga örat. Som prof meddelar jag här en bild af den sköld, som år
1377 fördes af ättens mest bekante medlem, den myndige Bo Jonsson
(fig. 538).
En annan fantastisk figur är den, som till den nedre delen af en
örn med tvänne utbredde vingar fogar den öfre delen af ett lejon med
dess två framsträckta framben (fig. 539). Likheten med den förre formen
faller genast i ögonen, men i det ena fallet se vi ett tydligt örnhufvud,
i det senare ett lika tydligt lejonhufvud. Detta senare sköldemärke,
hvilket uppenbarar sig förste gången år 1278, tillhör den ätt, som af
genealogerne kallats Blå-ätten.
Till sagans djurverld hör enhörningen, hvilken uppenbarar sig i
ätten † Nipertz’ sköld (fig. 540). Åtten är visserligen tysk, men hon var
till en tid bosatt i Sverige och spelade der en viss roll. Skölden är
för öfrigt redan för sin prydlighets skuld förtjent af att afbildas.
Äfvon växtverlden beskattades för att gifva prakt åt medeltidens
sköldar. Af alla växtverldens alster är det intet, som i detta afseende
spelat en så stor roll som liljan. En sköld med en bevingad lilja har
jag redan omtalat. Vanliga liljor, om än efter heraldiskt maner
stiliserade, förekomma mycket ofta i svenske sköldar, antingen ensamma,
upprätta eller lutande, eller flere, på olika sätt ordnade. Liljorna äro i
allmänhet helt enkla, med tre blad i den öfre delen, af dem de två
tillbakaböjda, och tre blad i den nedre delen (fig. 541, af år 1297).
Någon gång är liljan rikare, med två blomlikt afslutade stänglar å ömse
sidor om det öfre midtbladet (fig. 542, af år 1342). Egendomlig är
liljan i en sköld af år 1347: hon är liksom klyfd och i den öfre klyftan
uppspirar en blomstängel (fig. 543). En annan mera långsträckt form
se vi i de två korsade liljorna i en sköld af år 1278 (fig. 544). Till
denne form ansluta sig de två halfva, hvarandra korsande liljorna fig.
545, af år 1311. En klufven sköld med en half lilja i högra fältet
och två snedbjelkar i det venstra (fig. 546, af år 1304) tillhör en under
medeltiden ganska betydande ätt, som gemenligen kallas efter
stamgodset Vinstorpa-ätten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
