Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde boken. Krigsväsendet - 1. Krigsfolket och dess beväpning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
614 LEDUNG.
framkallas genom förtryck, visar oss bäst den engelbrektska
resningen.
Men det var icke endast förhållandena inom det egna landet, som
vållade osäkerhet. Längs riksgränsen fördes ofta småkrig mellan de
olika bygdernas befolkningar, men detta var dock knappast annat än en
ny form af de nyss omtalade grannfäjderna, med tillsats blott af
medvetandet derom, att i detta fall voro de mot hvarandra uppträdande olika
konungars undersåtar. Stora krig kunde uppblossa mellan Sverige och
grannstaterne, och månge voro de gånger då vårt land hemsöktes af
fiendeskaror. Det gällde då att försvara sig — detta var så klart, så
att derom behöfde icke räsonneras. Men väl kunde det hända, att
olika meningar funnos rörande sättet att sköta försvaret. Till denne
punkt skall jag strax återkomma.
Men icke nog dermed att man visste med sig, att man skulle
försvara sig, man hade det ock klart för sig från forntidens dagar, att det
ingick i svenske mäns skyldighet att företaga anfallskrig af en eller
annan orsak, icke för att skydda eget land eller för att fôrebygga ett
anfall på detsamma, utan mera, om vi så få säga, för ro skuld, för det
att konungen ville så hafva det. När han uppbådade manskapet, då
hörsammade man hans bud och torde hafva hörsammat det gerna. Så
mycket fanns qvar af dådlust och vikingalynne. Mellan det förut
omtalade försvarskriget och detta anfallskrig måste vi göra en bestämd
skilnad, derest vi vilja vinna ett rätt förstånd af de forna förhållandena.
Det folk, som af konungen uppbådades, kallades lid, hvilket ord
äfven betecknar t. ex. det följe, med hvilket en storman red genom
landet. Ledung (isl. leiðangr) betecknar härfärden med den för denna
nödiga utrustningen. Med den forntida förkärleken för alliteration
talade man oftast om att bjuda ut lid och ledung.
Här är icke fråga om en armé, hvars officerare och manskap äro
aflönade för att fullgöra högste befälhafvarens bud, utan om frie män, som
lemnade sina vanliga göromål för att längre eller kortare tid egna sig
åt krigiska värf. Deltagandet var icke ens frivilligt, det berodde på
lagbud. Vår tid förefaller en sådan institution vidunderlig. Men så
tänkte man icke förr.
Den isländske statsmannen och författaren Snorre Sturlesson, som utan
fråga hade en klar blick för de offentliga förhållandena, lemnar oss en
aning om huru man vid begynnelsen af 1000-talet här i Sverige
uppfattade ledungstvånget. Han kunde känna de svenska förhållandena, ty han
hade besökt Sverige och dervid varit gäst hos en af Sveriges mest
framstående män, Vestgötarnes lagman Eskil, broder till Birger jarl. Det
är icke antagligt, att Eskil i början af 1200-talet varit okunnig om den
uppfattning af ledungsväsendet, som förekom vid pass år 1000. Vid
det stora tinget uppe i Tiundaland, å hvilket frågan om oenigheten
mellan den svenske och norske Olof var på tal, yttrade lagman Torgny,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
