Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde boken. Krigsväsendet - 1. Krigsfolket och dess beväpning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BEVÄPNING. 645
lärt dem ett bättre skick på att smida dalapilar än de tillförene visste,
nämligen med sneda slindor och icke så långlig udd, att de skulle
kunna häkta på och skrufva sig in i harnesket.
Enligt Röding 1 var skäktan större och bredare än pilen. I de
äldsta beskrifningarna af de svenska landskapsvapnen (från slutet af
1500-talet) sägas två förgyllda skäktor förekomma i Närikes vapnen, men
två förgyllde dalpilar i Dalarnes vapen, men i de äldsta teckningarna
af dessa vapen finnes ingen skilnad i pilarnes utseende i de två
sköldarne, 2 så att vi ej härigenom blifva hulpne till en rätt uppfattning af
förhållandet mellan skäktan och dalpilen.
Pilarne förvarades i koger. Större qvantiteter af pilar packades i
tunnor.
Man nöjde sig icke med bågar af den enkla beskaffenhet, som förut
är omtalad — jfr fig. 634 —, utan begagnade äfven armborst (fig. 635).
Bågen var satt i förbindelse med en stock eller ett skaft med en
längsgående ränna, i hvilken pilen lades. Bågen var
till ytterlighet hård, och man behöfde derföre
särskilda hjelpmedel för att spänna strängen. Man
satte foten i en ofvan bågen anbragd bygel,
hvarigenom sjelfve bågen hölls vid marken i en så vidt
möjligt fast ställning. Man fäste vid en framtill
från bältet nedhängande rem en fast dubbelkrok
(fig. 636). Skytten måste buga sig ned för att
fästa denne dubbelkrok i bågsträngen och sedan
så småningom resa sig upp för att få strängen att
komma öfver den knapp, som behöfde fällas ned,
för att strängen och dermed pilen skulle släp- 634. Bågshytt.
pas lös.
Kraften af ett sådant pilskott var mycket betydande. Det ansågs
till och med vara för mycket mördande, trots de försvarsmedel
motståndaren hade till sitt förfogande. Vid det lateranska mötet år 1130
blef användandet af detta vapen förbjudet, utom i det fall att det
användes mot de otrogne. Innocentius III förnyade förbudet, men det
oaktadt fortfor användandet af armborstet hela medeltiden igenom och
in i början af den nya tiden.
Man fann småningom denne metod att spänna strängen obeqväm. Då
uppfann man ett nytt instrument (fig. 637). I en hylsa af jern insattes
ett tandadt hjul, hvilket sattes i rörelse medels en vef. Hjulets kuggar
grepo in i en rät tandad jernstång, uppför hvilken hjulet småningom
Fig. 634. Efter målning i Appuna kyrka, Östergötland.
1 Förut anförda afhandling.
2 Jfr min afhandling om de svenska landskapsvapnen i Antigtvarisk Tidskrift
för Sverige del 9.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
