Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde boken. Krigsväsendet - 1. Krigsfolket och dess beväpning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEGOTRUPPER. 665
Bondehärarne kunde vara stora. Frälsemännens trupper synas icke
hafva varit så synnerligen talrike. De lejda skarorna voro
jämförelsevis stora. År 1519 omtalas 1,000 ’reijssener’ till häst. Samma år
förekom en kapten Stefan Wewersthet med 1,000 man på Öland.
År 1523 skickade k. Gustaf tyske resenärer till Skåne. Till Halland
hade han skickat två ’fänikor’ knektar under befäl af Hans van Dyren
och Simon Wickelt. Det anmärktes, att Berend van Melen ej hållits
vid sådant mynt och redlighet, som honom lofvats. Men detta
urskuldades dermed, att om han hade fått efter aftal, skulle båtsmän och
andre knektar hafva fordrat detsamma, och dertill hade konungen
ej råd.
År 1529 omtalas 8 mark danska som atlöning för fotgångare, men
det uppgifves icke för huru lång tid denne lönesats gällde.
Är 1532 ville k. Gustaf värfva en fänika mönstrade knektar bland
dem, som förut tjent k. Kristiern.
År 1534 omtalas lönevilkoren något närmare, i anledning af kriget
mot Lybeck. Hvar man skulle hafva 24 mark örtugar samt fri kost
och täring till vatten och land samt efter krigets slut en redlig hjelp.
Lemlästade skulle hafva fritt bröd i deras lifstid. Mindre skadade skulle
hafva fri bartskärarelön. För fångar skulle utbetalas en redlig ’ranson’
eftersom vanligt bruk var bland landsknektar. Hofmän, landsknektar
och båtsmän skulle få räkna sig till godo hälften af allt sjöbyte, från
hvilket dock allt groft skytt (d. v. s. kanoner) var undantaget. Detta
skulle således odeladt tillfalla kronan.
Resenärer och landsknektar hade således blifvit en nödvändighet i
Sverige för krigsföringen, men de hafva tydligen betraktats och väl
äfven behandlats som ett nödvändigt ondt. Att k. Gustaf icke kände
sig skyldig att fullt hålla hvad han lofvat Berend van Melens knektar
är redan nämndt. Ofta ville man göra sig af med dem. År 1525
skref k. Gustaf till den utvalde biskopen i Åbo, att han med det allra
första skulle skynda de landsknektar, som konungen hade liggande i
Finland, från landet till Lifland eller annanstädes, ty han aktade ej
längre behålla dem i sin tjenst. Året förut skickade konungen tyske
knektar från mellersta Sverige ut ur landet. De skulle passera genom
Östergötland. Vederbörande skulle vidtaga åtgärder för deras bergning
medels gärder eller på annat sätt; hvad de förtärde skulle de sjelfve
betala. Ville de företaga skalkhet eller öfvervåld, skulle så stor makt finnas
mot dem, att man kunde betaga dem det, konungen satte ingen tro till
dem för något splits skuld, som hade varit mellan dem och honom för
en del af deras betalning, hvilken konungen hade afkortat för dem,
eftersom han väl behjertade, huru oredligt de hade handlat med
konungen i mångahanda måtto.
En Peter Patin, som k. Gustaf år 1527 hade som öfverste för sine
tyske knektar, som skickades till Gotland, gjorde sig, jämte AÄlbrekt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
