Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde boken. Krigsväsendet - 5. Krigföringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNDER SENARE DELEN AF 1400-TALET. 929
Den 13 oktober 1469 kom hr Erik Karlson jämte andre
sammansvurne in i Vadstena, der de fängslade någre konungens fränder och
vänner. Konungen, som var på väg till staden, der ett rådsmöte skulle
hållas, vände om till Stockholm. Hr Nils Sture sändes ut för att
uppbåda Dalkarlar och Rodskarlar, hr Sten Sture, som hade uppträdt under
den föregående tiden vid hr Nils’ sida, uppbådade Södermanländingarne.
Att konungen ansåg ställningen vara ganska betänklig framgår deraf,
att han i den kungörolso, genom hvilkon allmogen kallades till vapen,
utlofvade åt hvar och en, som infann sig med vapen och en månads
kost, ’afslag’ å de årliga utlagorna för tre år.
Hr Erik Karlsson innehade Stäkeholms län i Tjust, hr Trotte
Karlsson Ringstadaholm i Östergötland. De hade krigare i sin tjenst
och hade under den närmast föregående tiden sändt ut kapare, något
som konungen hade funnit sig föranlåten att förbjuda. Hr Erik tågade
genom norra Östergötland och Närike till Arboga och slog der en mot
honom utsänd trupp. Vestmanländingarne slöto sig till honom.
Södermanländingarne anhöllo om fjorton dagars betänketid; efter dennas
slut ’ville de blifva der menige landet var’. De tvungos att sluta sig
till hr Erik. Han och hans folk foro fram med den yttersta vildhet,
så att man kan ej alltför mycket undra öfver allmogens anslutning,
då han dermed hoppades undgå plundring. Huru dermed tillgick, visas
af ett bref, skrifvet af hr Greger Bengtsson.
»Desse voro i min gård Öfvernäs i Vesterrekarne: Ulf Stork, Olof
Varg, Anders Ragvaldsson, Nils Karlsson på Sela och Svante i Torpa
socken och hans granne Olof i Lukamora, allesamman fränder, och de
egde litet godt sjelfve, dermed hoppas jag till Gud, att djefvulen skall
taga dem alle i sänder. — — Detta efterskrifna gods togo de af min
gård: 80 kor, 80 får, 60 svin, 20 gäss, 8 stodhors, 9 hästar och fålar,
6 läster malt, mjöl och råg, 9 kistor fulla med kläder och dukar, 50
djurshorn, sedan riste de upp bolstren och läto fjädrarna flyga omkring
all gården och förde bolstervaren bort som tjufvar, 4 bössor togo de
dermed och 24 grytor, 2 bryggepannor, 8 bonader, 9 hyenden, 8
bänkedynor, sedan allt bohag, så att der blef icke en ugn hel eller en spik
qvar i gården. Framdeles i min gård Hammarby i Hagunda härad
togo de 20 pund mjöl, en läst råg, en läst malt, 1/2 läst salt, ett
skeppund humla, bryggepannor och kopparkar, så att der blef icke en ugn
hel.» Det anförda torde kunna vara nog för att visa, hvad landsbygden
hade att lida vid krigstillfällen. Hr Johan Slavcka samlade en skara
’skogsstrykare’, män, som uppehöllo sig i de vidsträckte skogarne i
mellersta Sverige och lifnärde sig såsom röfvare. 1 Han började
belägra Vesterås slott, drog derifrån till Uppsala. Hr Erik Karlsson
1 I Arboga dömdes år 1470 två personer, som gått i skogen, röfvat och dräpt.
K. Karl förbjöd i mars samma år vid lif och gods att hysa hemma eller genom
budskap och på annat sätt bistå de förrädare, som man kallar skogsstrykare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
