Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 3. Kyrkorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LÅNGHUSKYRKOR. 193
Dehio och Bezold framhålla som karakteristiska kännetecken för
den vesterländska basilikan:
1. Med afseende på grundplanen. Rektangel med längdmåttet
mycket öfvervägande, parallelt med längdriktningen genom kolonn-
eller pelarrader delad i flere skepp af udda antal, midtskeppet vida
bredare än sidoskeppen, slutande med ett halfrundt utsprång.
2. Med afseende å tvärsnittet. Midtskeppet mycket högre än
sidoskeppen med ljusöppningar öfver sidoskeppens takkant, i det inre
platt trätak.
Då denna definition fullkomligt motsvarar den fornkristna
basilikan, följer deraf, att vi, hvad Sverige vidkommer, icke få tala om
basilikabyggnader i egentlig mening. Alla våra kyrkor, som icke höra
till rundhuskyrkornas typ, äro visserligen ättlingar af den fornkristne
basilikatypen, men hafva undergått en mångfald af förändringar. Dessa
våra kyrkor förekomma i månge former, men för dem alle kan
benämningen långhuskyrkor passa.
Från utlandet fick den svenska kyrkan hemta typen för sine
för gudstjenst afsedda byggnader. När jag nu går att redogöra för
deras grundplaner, börjar jag med de små kyrkorna, då de äro de
talrikaste och då för deras uppförande icke kräfdes så lång tid, som
för katedralerna, hvilka byggdes under århundraden och derföre, helt
naturligt, röja de förändringar i byggnadssätt, som under tidernas lopp
uppkommo.
Då en apsis (äfven kallad concha och tribuna) tillhörde, såsom ett
utmärkande drag, den fornkristna byggnadskonsten och således är ett
urgammalt motiv, börjar jag min framställning med apsiskyrkorna.
De bestå ursprungligen af tre delar, långhus, 1 kor och apsis. Som en
fjerde hufvuddel tillkom småningom tornet. I de af gammalt bevarade,
icke ändrade kyrkorna råder en viss proportion mellan de olika
delarne. Se vi kyrkan utifrån, finna vi en rytmisk reglering af måtten:
långhuset är bredast och högst, koret något smalare och något lägre,
apsis är något smalare och lägre än koret. Öfver det hela råder en
jämnvigt, som är mycket tilltalande.
Det inträffade emellertid mycket ofta, att man icke förmådde
uppföra kyrkan så att säga i ett tag. Ett slägte fortsatte hvad ett
annat hade börjat, eller ett nytt slägte ändrade hvad föregångarne hade
gjort. Då hände det ofta, att harmonien blef bruten. Det nya slägtet
var väl helt visst under medeltiden icke sämre lottadt i afseende på
smak, men det kunde hända, att man vid ombyggnad af en del af
1 Vi finna synnerligen ofta, att långhuset kallas skepp. Detta är dock mindre
lämpligt. Benämningen skepp bör icke förekomma annat än i det fall, då ett
långhus genom pelare eller kolonner är efter längden deladt i två eller flere
delar. Skepp är således icke annat än en del af långhuset.
Hildebrand, Sveriges Medeltid 3. 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
