Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 3. Kyrkorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
394 DÖRRAR.
Jernbeslagen å dessa dörrar äro ju ganska klumpiga, men man
har gjort hvad man kunnat för att öka intrycket af den kraft de hade.
Medels mejselhugg anbragte man å dem kraftiga linier, som löpa
parallelt med kanterne; äfven tvärgående linier förekomma. Jernet
har trotsat inverkningarna af luft och väta, men träytorna hafva ofta
blifvit frätta, så att det ser ut, som om jernribborna hvilade på ryggar
utarbetade i trät. Någon gång har trät blifvit beklädt med tjockt
läder, å hvilket jernribborna fästes. Antagligen har trät och lädret
varit betäckt med färg, så att en skarp kontrast bildades mellan
jernribborna och underlaget, hvarigenom de förre framträdde kraftigare.
De tjocka ribborna kastade dessutom skugga, ännu lifligare skuggor
bildades af de vid framspringande öglor fäste jernringarne.
Först senare under medeltiden synes man hafva tagit sig för att
bekläda kyrkdörrar med jernplåt, styckad i små rektangulära bitar.
Utsidan af dörren till Oppmanna kyrka i Skåne (jfr fig. 250) är
beklädd med små rektangulära jernplåtar. Dessa plåtdörrar hafva
åtminstone ibland varit målade, ibland har plåten varit uthuggen, så
att figurer och inskrifter bildats. Prof på sådan anordning förekomma
i Vesterås domkyrka (fig. 257). En dörr med målad plåtbeklädnad
har funnits i Lagga kyrka i Uppland, men har i senare tid blifvit
förstörd, en annan finnes i Vesterås.
Låsen till dessa dörrar voro mycket stora och öfverklädda med
trä (fig. 258). Nyckeln var natunligtvis också stor (fig. 259) — med
en kyrknyckel från medeltiden kan man med största lätthet slå ihjäl
en medmenniska.
Nyckelhålet var å dörrens utsida vanligen omgifvet af en rhombisk
jernplåt, hvars hörn sprungo ut i ornament och som för öfrigt kunde
ingå som länk i den öfriga orneringen.
Som dörren var mycket tung, var det icke så lätt att draga henne
till så väl, att låskolfven utan svårighet gick in i öglan å dörrposten.
Man behöfde kunna draga till dörren hårdt, för att nyckeln skulle
kunna utöfva afsedd verkan. Detta vanns genom att öfver nyckelhålet
fästa en ring, hvilken af den venstra handen omfattades och drogs så
långt fram som möjligt, under det den högra handen vred om nyckeln.
Desse ringar sakna ingalunda intresse. Den del af ringen, som satt
inom den å dörren anbragta öglan, var naturligtvis något smalare.
Öfvergången mellan den tjockare hufvuddelen och denne smalare del
bildas regelbundet af tvänne djurhufvud, som gapa öfver den smale
delen. Fig. 260 visar en dörr-ring från Qvibille kyrka i Halland,
hvilken ring, som är flätad, antagligen har en ganska hög ålder.
Vanligen äro desse ringar massive, med rund eller kantig genomskärning
och med ringformiga utsprång; djurhufvudena hafva småningom
förlorat den ursprunglige karaktären; man kan dock spåra honom i de upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
