Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 3. Kyrkorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRAFSTENAR. 439
nu ej uppgifva; de hafva sålunda visat sig vara dålige vårdare af
minnet.
I Dalhems kyrka förekommer en grafsten (fig. 326), som ansluter
sig till desse, arbetad i sandsten, som delvis skadats genom regn, med
rik dekorering på den ende synlige, ganska brede långkanten. Å
hufvudsidan ses inom en ram i mycket hög relief mellan två små
skifvor, som bära symboler för Sonen och den Helige Ande, Gud
Fader, som böjer sig ned för att välsigna presten Nicolaus, som står
nedanför med upplyft kalk. Omskriften i ålderdomliga majuskler är
i versform. Stenen, i sig sjelf ytterst märklig, är det ytterligare genom
den plats han fått i sidomuren till kyrkans norre portal, bakom den
kolonn, hvilken å den norra sidan uppbär den rundstaf, som omsluter
det halfcirkelformiga dörrfältet (fig. 327). Denne portal är tillkommen
under romansk tid. Den större delen af Dalhems kyrka, sådan hon
nu ter sig, är romansk, men från sen tid. Som vigningsår finnes
uppgifvet 1214, och mig synes detta årtal ganska rimligt. Men denna
kyrka är icke den äldsta, som funnits på denne plats: under hennes
golf förekommer grundvalen till en äldre och mindre kyrka. Det är
troligt, att ifrågavarande grafsten tillhört denna äldre kyrka och flyttats
öfver till den nya kyrkan, i hvilken han knappast blifvit insatt endast
som byggnadsmaterial, utan i en bestämd afsigt. I senare tid kan han
icke hafva fått sin plats här, ty det finnes ingen anledning, hvarför
den nedre delen af det ifrågavarande af god och hållbar kalksten
bildade murhörnet skulle blifvit utsatt för så svår skada, att han behöfde
ersättas med en ny sten, och skulle detta, mot all rimlighet hafva
varit fallet, är det otänkbart, att man skulle hafva som ersättning satt
ett stycke mjuk sandsten, hvilken bevisligen lidit skada å den
nuvarande platsen, under det kalkstenen stått sig förträffligt.
Jag antager att de tre nu senast omtalade stenarne varit reste,
och att så varit fallet äfven med en fjerde sten, som nu ligger på
Tofta kyrkogård på Gotland. Den är, liksom Dalhemsstenen,
rektangulär, har en upphöjd ram med inskrift (i detta fall runor), ornerade
långsidor samt i midtfältet ett sig nedböjande helgon (aposteln
Bartholomeus) och en tillbedjande person (den döde). Inskriften har
åldrig karaktär, d. v. s. hon börjar med att omtala dem, som
åstadkommit minnesmärket. Att detta å inskriften kallas ’stenhvalf’ strider
icke mot antagandet att stenen från början varit rest.
Bogesundsrunstenen (L. 642) kallas hvalf och är stående.
Om minnesvårdarne varit reste, följer icke med nödvändighet
deraf, att äfven liket haft en upprätt ställning, men en antydan, att
lik under början af vår medeltid stundom jordades i upprätt ställning,
ligger törhända i sägnen, att den senare Birger jarls moder Ingrids
kropp skall hafva blifvit ställd upprätt i en fyrkantig stenpelare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
