Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 4. Kyrkliga kärl, redskap och drägt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BELYSNINGENS ANVÄNDNING. 555
grift två stadljus af 1/2 lispund vax och hvar helgdag fyra af ett
lispund vax — således mycket ansenliga ljus —, dock brinne hvart af
dem så länge det räcker everldligen till domedag’. Det är tydligen
meningen, att ljusen skulle förnyas, ty annars kunde det icke vara
tal om att de skulle brinna till domedag, men det hela är litet oklart,
som så mycket annat i medeltidens urkunder. Antagligen skulle
hvardagsljusen släckas, när helgdagen inbröt och helgdagsljusen tändes,
för att tändas på nytt, när helgdagen var förliden, sak samma med
helgdagsljusen. Vidare omtalas ljusakrona, ljusapipa och
ljusastjälk. Det sista ordet betecknar måhända en ljusarm och kan
möjligen gälla äfven de å kyrkans murar vid vissa tillfällen uppsatte
ljusarmarne. I ett gåfvobref till domkyrkan i Lund omtalas tre bona
candelabra. Kandelabrarne voro väl större ljusstakar.
De sjuarmade ljusstolparne voro ganska dyrbare. Men äfven
annars kunde kostbare ljusstakar förekomma. År 1346 omtalas
ljusstakar af kristall. Mindre kyrkor måste nöja sig med simplare stakar.
Ljusstakar af messing omtalas i ett bref af år 1499.
Nu återstår att redogöra för användningen af belysningen inom
kyrkorna.
På altaret brunno under gudstjensten ljus. I allmänhet behöfdes
på altaret två ljus. Vid högtidligare tillfällen användes än fyra, än
sex. Ljusen tändes under gudstjensten äfven när det var dager.
Kyrkofadern Hieronymus säger, att så skedde i den österländska
kyrkan, icke för att man skulle se tydligt, utan för att det skulle vara
liksom ett glädjetecken och en påminnelse om det eviga ljuset. Från
österlandet gick denne sed öfver till vesterlandet. Det var dock först
under 1000-talet, som ljusstaken ställdes på altaret, först under
1200-talet var det regel att hafva ljus på altaret. 1 Också omtalas ej
ljusstakar i Upplands- och Östgötalagarne bland de föremål, som skulle
anskaffas till gudstjensten. Tidigare ställdes ljusstakarne på korgolfvet
framför altarets hörn, de måste då vara höge, för att icke vålla
eldfara och för att deras ljus skulle synas. De förste stakarne på altaret
voro låge, men blefvo småningom allt högre. Äfven sedan ljusstakar
fått plats på altaret tändes ett par sådane framför altaret under en
viss del af messan; i Tyskland kallades sådane stakar sanctusleuchter.
Jag har icke funnit dem antydde i svenske urkunder. För öfrigt
användes ljus, burna i händerna, framför altaret.
Biskop Konrad Rogge skänkte år 1501 till högaltaret i Strängnäs
domkyrka, bland annat, en regula. Det är troligt att dermed menas
en ställning för flere ljus, som i denna voro uppsatta på eller framför
altaret. Rohault de Fleury omtalar (nyss anförda arbete, del 6, s. 57)
’/en regula, å hvilken vaxljusen ordnades å festdagarne’.
1 Rohault de Fleury, La messe. Etudes archéologiques, del 6, under rubriken
Chandeliers.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
