Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 4. Kyrkliga kärl, redskap och drägt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELGEDOMAR. 609
små. De flesta kyrkor hade flera altaren, hvart altare var vigdt åt
olika helgon, desto större blef efterfrågan — icke alltid lyckades man
att få äkte reliker. Man nöjde sig ej heller med att i hvart altare
hafva reliker af ett helgon — ju flere desto bättre. Härtill kom
ytterligare, att man ej fann det tillräckligt att gömma reliker i altaret,
man vinnlade sig äfven om att få allt flere, hvilke förvarades i särskilda
’kar’, reliqviarier, som ställdes på altaret, så att åtminstone karen kunde
ses, eller man förvarade karen för att vid vissa högtidliga tillfällen
förevisa dem för menigheten. Redan under 300-talet omtalas särskilda
reliqviarier.
Dessa de heliges qvarlefvor kallades på latin religuiæ, hvilket ord
betyder just qvarlefvor. I Sverige använde man ett annat ord, som i
och för sig vittnar om den djupa vördnad man hyste för relikerne:
man kallade dem helgedomar. I nutidens språk betyder helgedom
kyrka. Dess allmänna betydelse var ett heligt föremål. Men under
vår medeltid specialiserades, alltså de förnämsta heliga ting man kände
voro just relikerne. Af reliquiæ bildades ordet religuiare eller
reliquiarium, af helgedom helgedomakar. Den stora vigt och betydelse,
man tillerkände helgedomarne, framgår af seden att vid edgång lägga
tvänne fingrar på helgedomar. I Själinna tröst heter det: ’då du
lägger dina två fingrar på helgedomen’. Äfven begagnas uttrycket ’svära
på Guds helgon eller helgedomar’. I en urkund af år 1344 talas om
att ’svärja å Gud, hans helgedomar och deras egen jorderikes heder’.
Äfven när det ej var fråga om edgång, vädjade man till helgedomarne:
’JJag beder dig öfver alle helgedomar, att du glömmer dine bröders
ondskap’. 1
Om än alle helgedomar voro högt skattade, var det dock
naturligt, att visse bland dem hade högre rang än andre, nämligen allt
sådant, som härstammade, efter hvad man trodde, från Christus sjelf
eller Hans moder. Af Christi reliker spelade naturligtvis hans kors
den allra största rollen. Bitar af detta spriddes öfver hela den kristna
verlden; det skulle vara af intresse att genom en undersökning få
kunskap om, af huru många trädslag alle desse korsbitar äro. Efter
desse de allra heligaste funnos otalige helgedomar, som äro eller skola
vara lemningar af helige män och qvinnor och af hvarjehanda heliga
föremål.
Jag nämnde nyss ett ord om oäkte helgedomar. Ett lysande
exempel på en sådan hittades för en del år sedan i Skifvarps kyrka i
södra Skåne: något, som ser ut som en menniskohand (fig. 508), men
vid närmare undersökning befanns det vara en bakfot af en själhund.
Denne heter på latin phoca, det fanns ett helgon, som hette Phocas.
Skulle möjligen en tvetydighet här vara afsedd?
1 Alla de citerade uttrycken förekomma i Söderwalls lexikon öfver det svenska
medeltidsspråket.
Hildebrand, Sveriges medeltid 3. 39
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
