Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 4. Kyrkliga kärl, redskap och drägt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELGEDOMAKAR. 625
stena: det väcktes till och med förslag om att man skulle plocka bort
sköldarne, för att icke vilseleda kommande forskare. Detta blef ej
godkändt, men under den tid kistan förevisats i Vadstena kyrka har
den ene skölden efter den andre, det ena beslaget efter det andra
försvunnit. Nu är kistan visserligen skyddad för sådana tillgrepp,
men hon borde ersättas af en annan. I det nuvarande skadade skicket
kan hon icke lämpligen här återgifvas i bild.
Den hel. Eriks skrin i Uppsala domkyrka är tillkommet under k.
Johan III:s tid, och vi hafva derföre intet att göra dermed. Men
detta skrin hade en föregångare, tillkommen under medeltiden. Konung
Erik begrofs i Gamla Uppsala kyrka, som då var biskopskyrka och
från början vigd åt den hel. Laurencius. K. Erik blef senare jämte
honom titulärhelgon. Biskoparne i Uppsala fingo erkebiskoplig
värdighet och deras säte flyttades med påflig tillåtelse till den nye staden
Uppsala. Dit flyttades då äfven den hel. Eriks qvarlefvor.
Sedan den ursprungliga domkyrkan brunnit år 1257, vidtog man
visserligen åtgärder för hennes återuppbyggande, men samtidigt
uppstod tanken att flytta erkebiskopssätet till en lämpligare ort, och påfven
gaf härtill tillstånd redan år 1258. Det dröjde emellertid ganska länge,
innan flyttningen blef en verklighet. År 1271 nämnes Östra Aros som
den utsedde orten. Den helge k. Eriks ben fördes år 1273 till den
nye hviloorten, hvilket framgår af k. Valdemars gåfvobref i anledning
af flyttningen. De förvarades i ett skrin af trä med beslag af metall.
Skrinet torde från början icke hafva varit förfärdigadt med tillräcklig
omsorg. Låt vara att det på benens translationsdag, den 24 januari,
årligen bars från Nya Uppsala till Gamla Uppsala och sedan tillbaka,
borde detta icke hafva kunnat utöfva någon menlig inverkan, men i
juli 1359, då man, med anledning af den då rådande stora
dödligheten, hade beslutit att bära skrinet i en särskild procession, hyste
man farhågor, att det skulle falla sönder. En kommission af andlige
öppnade då skrinet och togo ut relikerne, hufvudet och öfriga benen
— några hade tidigare, för konungens skuld, blifvit bortskänkte åt
olika håll — förvarade i sex knippen. Domkyrkans timmerman och
en guldsmed i staden verkställde lagningen under loppet af ett dygn,
hvarefter relikerne nedlades på nytt. År 1303 hade hertig Erik begärt
att få se innehållet i konungens skrin och erhöll han någre delar af
benen, liksom äfven biskop Nils i i Vesterås och priorn i Sigtuna
dominikanorkloster Israel. Man fortsatte med afsöndrandet ur skrinet. År
1382 skänktes ett ben till Vingåkers kyrka, år 1497 en ryggkota till
Vårfrukyrkan i Antwerpen.
Peringsköld säger (Monumenta), att i k. Johans silfverkista var
innesluten en kista af trä, in- och utvändigt öfverdragen med gult
siden. Jämte benen förvarades, enligt honom, den hårduksskjorta, som
den fromme konungen hade burit, men denna är nu försvunnen. Han
Hildebrand, Sveriges Medeltid 3. 40
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
