Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 4. Kyrkliga kärl, redskap och drägt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
726 RÖKELSE, RÖKELSEKAR.
blifvit omtaladt, vid processioner samt när presten skulle besöka en
döende: man ville i båda fallen hos dem man mötte väcka
uppmärksamhet derpå, att det var något heligt, som nalkades, och detta skulle
helsas med vördnad. Så finnes det föreskrifvet: 1 »När en prest bär
Christi lekamen till en sjuk i staden, skall han åtminstone hafva [af
messkläderna] på sig stola och klockaren skall gå före honom med
ljus och klocka. Presten skall bära Christi lekamen i en pixis och
med vördnad sjunga de sju bönerna och litanian. Han skall träget
förmana lekmännen, som följa efter eller strömma till, att med böjda
knän och fromt sinne prisa Christi lekamen.»
Under den kyrkliga sorgens tid, när man beredde sig att fira
minnet af Christi död och begrafning, upphörde all klockringning.
Onsdagen närmast före långfredagen upphängdes alle klocksträngar,
så att ingen skulle hafva tillfälle att sätta klockorna i rörelse. Denne
dag kallades af sådan anledning klockonsdagen (klockna
oþinsdagher).
När interdikt var lagdt på ett land, skulle alla landets
kyrkoklockor vara stumma.
RÖKELSE, RÖKELSEKAR.
Välluktande rökelse användes af gammalt såväl i Österlandet —
icke minst hos Judarne — och hos antikens folk, såväl för privat
bruk som vid gudstjensten. Rökelsen var ett doftande harts, som
sipprar ut från stammarne å vissa träd, under äldre tid uteslutande
eller förnämligast af Boswillia sacra, som växer i södra Arabien. Det
förråd af rökelse, som fanns i en kyrka, förvarades i ett särskildt kar,
som kallades navicula på grund deraf, att det ofta hade formen af
ett skepp — ett aflångt, undertill bugtadt, upptill platt kar, af hvars
lock den ena hälften var fast, den andra kunde lyftas upp. Till detta
kar hörde en sked, med hvilken rökelsekornen togos fram, när de
skulle användas. Jag har ej sett någon navicula i Sverige, ej heller
nägon sådan sked. I Köpenhamns nationalmuseum finnes en mycket
prydlig navicula. 2
Rökelsen vigdes palmsöndagen. 3
När rökelsen skulle användas, lades hon i ett för detta ändamål
särskildt afsedt kar å en bädd af glödande kol. Karet måste vara så
ordnadt, att det kunde bäras och svängas, så att doften af rökelsen
spriddes.
Rökelsen spelade en ganska stor roll vid messan. Före
altartjensten välsignade den tjenstförrättande presten rökelsen med orden
1 Reuterdahl, Statuta synodalia, s. 167.
2 Ifr Worsaae, Nordiske Oldsager, fig. 528.
3 Dijkman, Antiqguitates ecclesiasticæ, s. 124.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
