Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 9. Klostren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TIGGAREORDNARNE. 979
utrotande af kätterier. Vid 24 års ålder kallades han till domherre
vid biskopskyrkan i Osma — han var född inom stiftet —, biskopen
ville reformera sitt kapitel efter Augustini regel. Dominicus var
mycket ifrig i sin verksamhet, men omständigheter kallade honom
bort från stiftet. Från ett besök i Rom vände han åter, men stannade
i södra Frankrike, hvarest cistercienserne hade i uppdrag att bekämpa
det mycket utbredda kätteriet. De hade funnit uppgiften för svår,
men Dominicus satte nytt lif i deras arbete, hvars art han likväl ville
hafva ändrad. Man skulle icke för att nå ett sådant mål uppträda
som kyrkofurstar, tvärtom skulle man iakttaga den största enkelhet
och genom predikan, som var för menige män fattlig, söka verka till
återställande af renlärigheten. Hans yrkande godkändes, men
frukterna af arbetet voro icke stora. När öfvertygande icke hjelpte, tog
Innocentius III sin tillflykt till svärd och inqvisition, och Dominicus
tog i viss mon del i de ohyggligheter, som utöfvades. Han höll dock
hela tiden på krafvet, att man skulle genom predikan öfvertyga. Han
befann sig i Rom år 1215, der det lateranska kyrkomötet hölls. Han
föreslog påfven bildande af en ny munkorden, som skulle hafva till
uppgift att arbeta för renlärighetens återställande och stadfästande,
men konciliet uttalade sig mot upprättandet af nye ordnar. Dominicus
hänvisades till Augustini regel, efter hvilken han redan lefde, och
grundlade i hemmet ett nytt sällskap af domherrar med ytterst stränge
regler: ingen fick tala utan medgifvande af öfverhufvudet, nästan
oafbrutet fastande, fullständigt återhåll från kött och linnekläder, ytterligt
armod. Innocentius III dog, och Honorius III gaf år 1216 sin
stadfästelse åt den nye orden, som kallades predikarnes (ordo predicatorum)
eller efter stiftaren DOMINIKANER. Det första klostret stiftades i
Toulouse år 1217. Dominicus var den nye ordens superior et magister
generalis. Kloster anlades flerstädes, Dominicus fick i uppdrag att
reformera nunneklostren i Rom och erhöll för sin orden en kyrka i
Rom jämte en del af sjelfva det påfliga palatset. På grund af
verksamhet inom detta blef han påflig öfverhofpredikant, magister sacri
palatii. Embetet finnes fortfarande qvar och förvaltas ännu i dag af
någon medlem af dominikanerorden.
Under det nya besöket i Rom lärde Dominicus närmare känna
franciskanerne och fick bevittna det inflytande, denne orden hade fått
öfver menige män genom det öfverdrifna armodet i deras uppträdande.
Han ville ock inverka på menige män och fann det klokt att följa
exemplet. Äfven dominikanerne blefvo en tiggareorden. Det första
generalkapitlet, som hölls i Bologna år 1220, förklarade, att orden
skulle afhålla sig från inkomster, jordagods och penningar, då man
ej hade någon egendom, skulle man tigga sig till det för lifvets
uppehälle nödvändiga, lekbröder fingo ej förekomma i klostren, då genom
deras närvara i de tidigare klostren de andlige bröderne blifvit store
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
