Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 10. Medeltidskyrkans slut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1108 DEN NYA TIDEN. BEHOF AF REFORMER.
Slutet af medeltiden var utmärkt genom många ytterst märkliga
företeelser: bekantskapen med antiken återknöts, man trädde nu, efter
århundradens paus, in i arfvet efter den gamla kulturen, den verld
man hittills räknat som sin egen var ej längre tillräcklig, man färdades
bort öfver förut knappast anade haf, och man upptäckte verldar, för
handeln öppnades nye vägar och industrien utvecklades i alla
riktningar, undervisningen bredde sig ut i allt vidare kretsar. Sådana
voro de nya krafter, som skulle skapa ett nytt tidehvarf.
Till dessa nya krafter hörde äfven den allt djupare vordna
insigten, att kyrkan behöfde reformeras. För alla ädlare sinnen, för dem,
som tänkte djupt och ärligt, var detta klart. Hadrianus VI, som år
1522 intog påfvestolen, erkände detta. Till en legat, som han sände
till Tyskland, gaf han följande befallning: »Du skall säga, att vi
erkänna, att Gud skickat denna tidens förföljelse mot kyrkan för
menniskornas, förnämligast presternes synder. Skriften visar, att folkets
synder härflyta från presterskapets. Vi veta, att på denne helige stol
hafva sedan många år insmugit sig laster, missbruk i heliga ting,
öfverträdelse af lagarne, förvändhet i allt. Det är derföre icke
underligt, att sjukdomen trängt från hufvudet till lemmarne, från påfvarne
till de lägre prelaterne. Vi prelater och andlige hafva alle gått hvar
på sine vägar, det har på lång tid varit ingen, som gjort godt, icke
en. Derföre måste vi alle gifva Gud pris och ära och ödmjuka våra
själar. Hvar och en må se till hvaraf han fallen är och hellre
upprätta sig sjelf än vilja varda straffad af Guds förtörnelses och
vredes ris.»
Men var insigten om behofvet af en reformation allmän, voro
åsigterna om dennas omfattning i vidd och i djup ytterst skiljaktiga.
En Hadrianus VI ville rättandet af en del missbruk, med bibehållande
i hufvudsak af den kyrka, som medeltiden hade uppbyggt. Andre
funno detta vara för litet. De funno, att den romerska kyrkan hade
gjort sig skyldig till missgrepp, som gällde mycket väsentliga ting,
sjelfve kärnpunkterne i kristendomen. De kunde icke nöja sig med
något lappverk. De ville hafva en grundlig reformation. Denna hade
under århundraden varit efterlängtad af fromma själar, hvilkas
uttalanden gå i samma riktning som reformationstidehvarfvet, äfven fru
Birgitta räknas till dessa, som längtade efter det som bättre var, det
som nu skulle, icke utan kamp, blifva en verklighet.
Det ligger utanför ramen för min bok att redogöra för de
reformatoriska rörelserna i utlandet. Jag behöfver endast här nedskrifva
ett namn, Martin Luthers, och det säger oss allt.
Luther hade en svensk lärjunge, som bar namnet Olaus Petri, en
ung man af borgerlig börd, som i mera än två år hade studerat i
Wittenberg, hvars universitet hade tilldelat honom
magistervärdigheten. Föga mera än 25-årig vände Olaus åter till fosterlandet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
