Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18
PROVINSIALI.ÄK ARENES SKYLDIGHETER.
Månne någon ting kan uträttas til Lazaretters befordrande i orterna?
Jag tycker att det skulle wara landet ganska nyttigt.»
När medicinalverkets omreglering blef en följd af riks. ständers
beslut vid 1772 års riksdag, afgaf äfven collegium medicum don 2%
1773 ett affordradt utlåtande i ämnet. Kollegium afstyrkte deruti en i
fråga satt olikhet i provinsialläkarenes löner, hvilka Kongl. Maj:t ansett
icke skäligen böra sättas under 600 daler smt, men lämpas efter länens
folkmängd m. m., upplyste att deras antal var 32 och de af städerna
aflönade läkarenes 8, inberäknad grufmedikus i Fahlun, hvilken det icke
var tillåtet att resa utom sin station, begärde medhjelpare åt sjuke och
gamle provinsialläkare med lön af 200 daler smt, påminde om
nödvändigheten af lasaretters inrättande i landsorterna till upptagande af
kroniska och veneriska sjuka, förklarade ökandet af medikamentsfonden vara
det viktigaste, emedan provinsialläkarenes respenningar och
dagtraktamente utgingo ur densamma och anhöll slutligen att dem måtte gifvas
rang lika med häradshöfdingar.
Efter utfärdandet af 1773 års nya medicinalstat, hvarom närmare
längre fram vid framställningen af medicinalverkets fonder, erhöllo
provinsialläkarene äfven ny instruktion af den 29/7 1 7 74, som sedan blef
gällande till 1822. Den enskilda sjukvården betraktades som
provinsialläkarens viktigaste åliggande. Derom innehöll instruktionen »och i
anseende till’provinsialmedicorum nu förbättrade löner, tliem the uti
landt-ränterierna uppbära, blir det i allmänhet deras skyldighet, att vårda thou
fattiga allmogen i länet, i hvad sjukdomar det vara ma, utan annan
särskild betalning, än hvad denna instruktion utstakar . Deruti ålades
presterskapet och kronobetjeningen att hos landshöfdingen anmäla utbrott
af farsot eller smittosam sjukdom och denne att lemna provinsialläkaren
dol deraf. Var farsoten icke mycket utbredd, borde läkaren öfversända till
orten medikamenter och anvisning till deras begagnande, men i svårare
fall sjelf besöka den. Fattige personer erhöllo fortfarande fria
medikamenter. Alla afgifvande räkningar skulle uppgöras med hänsyn till det
bestämda årsanslaget i de särskilda fonderna. Medikolegala
förrättningar, om de angingo fattige och provinsialläkaren icke behöfde resa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
