Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1910
STRINDBERGSSTRIDEN.
De fem raderna.
August Strindberg:
Låtom oss nu skåda mästerverket
från svenska skaldekonstens renässans
1890.
De fem raderna:
Jag längtar hem sen åtta långa år.
(Vem har inte gjort det?)
I själva sömnen har jag längtan känt.
(Fallet är icke så ovanligt att det
kan anses vara originellt!)
Jag längtar hem.
(Vi ha hört det!)
Jag längtar var jag går — men ej till män-
niskor! Jag längtar marken, jag längtar
stenarna där barn jag lekt.
(Slut! Det är alltihop.)
Han längtar han! Skönt! Men inte
till människorna, och detta sista måtte
ha slagit an på fröken K., fastän hon
uppger sig i tid och otid älska hela
människosläktet, hennes force. Men an-
taget att man icke har några fränder
eller vänner därhemma att längta efter,
så brukar ens längtan dock sträcka
sig till det varmaste landskapet, par-
ken eller trädgården, där man lekt
som barn, icke ”lekt barn”, ty förställ-
ningskonsten är ringa i barnaåren, hos
normala människor åtminstone. Men
författaren med sin berömda skönhets-
dyrkan, han längtar bara till marken
och stenarna.
Detta är ju för torrt och hårt för att
väcka några känslostämningar, som
.dock är en ingrediens i poesien.
August Strindberg.
Upptäckarhumbug.
— Kan man kalla Hedin en hum-
bug då?
— Nej, inte direkt. Men hans oför-
måga att skildra det han sett, och hans
negativa metod att korrekturläsa och
nafsa efter stora föregångare i stället
för att giva positiva beskrivningar efter
eget iakttagelsematerial, gör hans ar-
bete söndrigt. Hans rysligt grundliga
sätt att fotografera vindens spår i sand-
högarna, och obetydliga vattendrags
riktningar i väderstreck, fyller volymer
med innehåll, utan att ge något riktigt
begrepp om landet. Men däremot får
man vissa falska begrepp, såsom att
Hedin varit den förste som inträngt i
Tibet och Lassa, och intervjuat Stor-
66
Laman (på vilket språk?). Han säger
icke ut det direkt, men ger framställ-
ningen den färgen som om så vore
fallet.
— Har han inte upptäckt något nytt
land då?
— Nej, varken Tarimbäcken, Lop-
Nor (sjön), Gobi eller Tibet...
— Varför skulle stadsfullmäktige,
skolungdom, riddarhus och Skansen
trummas opp då?
— Fråga mikrocefalerna vid Opera-
terrassen! Känner du inte Kiplings ame-
rikanska nationalhymn? ”Var fräck!
Var fräck! Så går du fram i livet!”
— Men finns det inga gränser för
fräckheten?
— Nej, den är gränslös som okun-
nigheten, dumheten och den moraliska
fegheten!
— Vilket ’ upphöjt exempel för den
växande ungdomen, som nu skall upp-
fostras till mohikaner, nattvandrare och
— spioner.
August Strindberg.
Strindberg sedd genom
fjärrglas.
Strindberg har i någon av sina blå
böcker kallat mig Sveriges dummaste
karl. När jag hade läst boken till slut
och lade den ifrån mig, började jag
undra, om det ändå inte fanns en, som
vore nära på ännu dummare. Om två
dumhuvud törna ihop, bör det åtmin-
stone vara till muntration för de många
kvicka.
Lå
Han leker med läror, som barn med
heliga käril, och under tiden tror han,
att han brottas med Gud. När hade han
väl någonsin mod till en sådan idéstrid
på ett ensamt rum, långt borta från
människor? Ser man efter, finner man,
att vad han brottas med, det är stock-
holmare och en annan landsortsbo. = -
=
Allt går igen, som Strindberg brukar
säga, och han har så länge plockat sön-
der, att slutligen hela hans författar-
skap mjölar sig. Allting blir ingenting.
Runtomkring honom är det bara brända
tomter. Där skall du påta och leta i
askan, råder han, så hittas otrogna
kvinnors hårnålar och brevlappar. Trä-
den stå förbannade och torka, ty från
dem ha barnen stulit frukt, och sedan
ha de kastat skulden på oskyldiga.
Hustrun stjäl hushållspengarna, ger
barnen utspädd mjölk för att själv
dricka grädde och bryter sig in i man-
nens chiffonjé med sonens hjälp. Husan
dricker upp buljongen och späder den
med vatten och suger all must ur hem-
met som en vampyr. Trotjänarinnan
vid sin stickstrumpa är en tjuvkona.
Det dalar ett grått regn av aska över
de fördömda, som stappla mellan grus-
högarna i detta Sodom, och sten ram-
lar efter sten.
Verner von Heidenstam.
Strindberg är en fenomenal begåv-
ning, med en rutten karaktär, en häp-
nadsväckande blandning av titan, sfinx,
vampyr och parasit. Likt schakalen
föredrar han lik, men går över på le-
vande, om de icke bitas. Ja, det är
synd om honom! Man går förbi hans
bostad här i Stockholm med en känsla
av att passera ett sorgehus, där båren
redan står bäddad. Och ändå sitter han
där alltjämt och skriver, ensam med
sitt hat, och förtäres dag och natt av
avunden, värre än kvinnor av sin svart-
sjuka. Ett blekt återsken från forna
ljusare tider är den enda lager som
smyckar hans silverhår. -
Mörkret har redan börjat att stiga
omkring honom. Snart komma de svarta
läderlapparna, och hjärtat kallnar. Då
är det för sent att bikta. Sedan kommer
domen. Skall Strindbergs kristendom
gillas av hans domare. Stackars ödslige,
ensamme pilgrim, som lever på rui-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
