Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Medicinens genombrott under nya tiden - 14. Invärtes medicinen till och med Sydenham
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tes, Gal em us och Avicenna, men däremot strängt
undvika all empiri, Paracelsus’ tetralogi och andra
fördärvliga alster av medicinen."
Slutligen förlorade också Galenus siitt allhärskande
inflytande, hans spiritus fördrevos från organen och
andra, med hans läror mer eller mindre besläktade
åskådningar kommo i dessas ställe.
Men härmed var invärtes medicinen dock ingalunda
frigjord från de band, som så länge hindrat dess
fortsatta utveckling. Härtill fordrades ännu, att man
skulle medvetet avstå från att uppgöra teorier utan
tillbörligt stöd av säkert fastställda erfarenhetsrön och
behandla invärtes medicinen på samma sätt som
Vesalius gjort det med anatomien och Harvey med
fysiologien. Först under sådana omständigheter kunde de
nya åskådningarna hava någon verklig innebörd och
betydelse. Men det skulle räcka änniu ett par
århundraden innan man kom så långt, och det var redan mycket
nog att man icke mera blint fasthöll vid de gamla
lärorna.
Sartoro, vars stora förtjänster om fysiologien
redan omtalats, drog med älskvärd naivitet ur sina
undersökningar om den osynliga peiispirationen utan
vidare en allmän slutsats rörande sjukdomsorsakerna,
framhållande att dessa i ett stort antal fall bestodo i
ett mer eller mindre fullständigt undertryckande av
denna perspiration. De sålunda uppkomna
sjukdomarna botades genom svettdrivande medel, svårare
var det icke (1612).
Bland 1600-talets invärtes läkare äro van Helmo.nt
och de le Boë Sylvius de mest anmärkningsvärda.
Johann Baptista van Helmont från Brüssel
C1577—!Ö44) blev år 1599 medicine doktor i Louvain
och tog sedan anställning hos en läkare för att vid
sjukbädden lära*sig läkekonsten, men fann där endast
antaganden och godtycke. Han beslöt därför att avstå
55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
