Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 22. Invärtes medicinen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
möjligt. Så har till exempel Constantin Paul (1833
—1896), professor i Paris, på fullt allvar föreslagit
extrakt på fårhjärna såsom medel mot nervsvaghet.
I de organextrakt, som verkligen visat sig äga
förmågan att motverka och upphäva de genom förlust av
motsvarande organ föranledda rubbningarna, hava vi
typiska exempel på vad man kallat en specifik
terapi, d. v. s. en terapi, som är omedelbart riktad
mot själva sjukdomsorsaken och icke enbart mot det
ena eller andra
sjukliga symtomet. De senaste
årtiondenas arbeten över
de av mikroorganismer
framkallade sjukdomarna
hava lärt oss känna en
annan, måhända ännu
viktigare grupp av specifika
läkemedel.
Genom att på djur
in-spruta små mängder av
difteribacillens gift i
ständigt stigande doser
lyckades det år 1888 Emil
von Behring (1854—
1917), professor i
Marburg, i förening med Kitasato (f. 1856), professor i
Japan, att slutligen göra djuren oemottagliga för
difterigiftet. Under behandlingen hade i dessas blod
bildats ett motgift, ett antitoxin; insprutades nu
blodvatten från ett sådant djur på ett annat, icke förut
behandlat djur, så vart också detta oemottagligt för
difteri. Men icke nog härmed: det visade sig ännu hos
djur, där sjukdomen redan utbrutit, att densamma
genom insprutning av sådant serum inom en
förvånansvärt kort tid går till hälsa. Medlet prövades nu på
människor, som ledo av difteri, och det befanns också
här vara kraftigt verksamt.
179
Emil von Bf.hring.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
