Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dagen efter. Broder Olav hade bedt sig fri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
osynlig makt flögo de i hvarandras armar
och kysste hvarandra om och om igen och
kunde liksom icke släppa hvarandra. Så
skälfde de till och blefvo liksom skamsna.
Här på Stenberget kunde de nu alls icke
vara. Här skulle snart komma en massa
folk. Bättre då att bege sig på andra sidan
staden ned emot Hlade; där skulle vara
mera ensamt. Så skildes de för en stund,
vandrade ärbart hvar för sig genom gatorna
och öfver bron och möttes först igen i
skogen vid Hlade.
Åter samma jublande famntag, samma
innerliga kyss. Då de kommo djupare in
i skogen, där ingen kunde se dem, lade
han armen om hennes lif och hon sin om
hans skuldra, och sålunda vandrade de stilla
fram under träden. Han såg ned på henne
och log, och hon såg igen på honom, som
ville hon dränka sig i hans blick.
Det var en underbart härlig dag. Solen
sken så gladt in mellan träden. Fåglarna
sjöngo, som skulle de haft betaldt för det,
lärkan drillade i luften öfver de gulnande
åkerfälten, insekter surrade, — allt var
lefnadslust och glädje. Och dessa två, som
ändtligen hade funnit hvarandra, smälte
samman med naturen i en skälfvande, salig
lifsfröjd. Allt annat var nu glömdt, —
kloster, prior, abbedissa, munkpredikningar,
botgörarlöften — långt, långt borta . . . de
sågo det icke . . . hörde det icke . . . ville
icke höra det. Nu var det bara jubel,
kärlighet, glädje, en sammansmältning af två
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
