Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Prästfrun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Psalmsången hade redan börjat, tung,
falsk och släpande. Klockaren gläntade på
dörren för att släppa ut den förste. Han
kastade en hastig blick öfver offren. En af
dem såg fasligt tufsig ut, fastän han var
stor och starkt byggd. Han var så
tunnklädd, att han frös, och hans svarta kläder
voro ytterligt blanka och luggslitna. Han
var son till en fattig torpare i grannsocknen,
hade blifvit hjälpt fram att studera och
hade svultit, frusit och trälat, tills han
ändtligen kommit så långt. Segrade han icke i
dag, såg det illa ut för honom, ty det var
en jänta, som väntade på honom i
hembygden, och som han bara kunde få på det
villkor, att han blef präst. Och jäntan hade
kommit öfver fjället och satt nu i kyrkan
och svettades liksom han i ängslan och
spänning. Men Söfren Ivarson litade på,
att han kände sina gossar. Han visste, hur
han skulle taga dem, och han kunde tala
deras språk. De två andra voro stadsbarn
och ett par stora pedanter. De litade på
sina nya fina kläder och på pengarna, som
de hade i fickan, och på lärdomen från
Köpenhamn; men se, den brydde de norska
bönderna sig föga om. De hade
naturligtvis fått Söfren uppsatt som den siste, men
han tröstade sig med, att russinet alltid
ligger i korfändan.
Numro ett blef insläppt. Han snafvade
öfver tröskeln, i detsamma han skulle in;
det var ett dåligt varsel. Så kom han
ändtligen upp på predikstolen och började harkla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
