Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förföljda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de våta kapporna och tröjorna på
järnkrokarna däröfver.
Snart lågo de tre männen utsträckta på
golfvet, medan Tolleiv och Signe ännu en
stund sysslade i stugan. Omsider gingo de
också till kojs, Tolleiv i sängen, Signe på
bänken, som var fastgjord vid ena väggen
och kunde slås ned.
Herr Laurits kunde icke somna. Dels
var han trött efter dagens vandring, dels
voro lopporna svåra mot honom, och dels
var han litet ängslig beträffande sin
hemlighetsfulle värd. Han hade för säkerhetens
skull tagit svärdet med sig i bädden.
Tolleiv sof också oroligt. Han suckade
och vände och vred sig. Den råa kalla luften
svepte tvärs genom stugan. Slutligen hörde
herr Laurits en klagande stämma:
»Signe . . . Signe . .. å, kom hit öfver
till mig litet, jag fryser så. Den där
strykaren från staden fick nästan alla åkläderna.»
»Å ja, det är just icke varmt här heller,
där jag ligger,» svarade Signe, »och hårdt
är det också.»
Och därmed tog hon sina sängtrasor
och gick öfver till Tolleiv. Detta måtte ha
hjälpt, ty snart hörde herr Laurits dem
snarka bägge två.
Herr Laurits låg och lyssnade. Hvad
var det väl, han blifvit vittne lill? Hade
icke Tolleiv själf förklarat för honom, att
Signe icke var hans hustru, och här lågo
de och delade säng, utan att alls genera
sig. Hur mycken hemlig osedlighet var icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
