Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förföljda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på detta sätt, det kunde hon icke bära.
Hon låg och fantiserade om Hans och Hans;
hon ville upp och ut för att vandra med
honom. Tolleiv måste med våld hålla henne
kvar i sängen. Han tordes icke gå ifrån
henne ett ögonblick. Gud ske lof att de
just då hade mat i huset, så att de sluppo
svälta ihjäl.
Veckan efter var Signe död.
Tolleiv satt stum och stel vid sidan af
sängen. Han föll alldeles ihop. Hvad skulle
han nu göra. Hur skulle han nu reda sig?
Herre Gud, hvad detta usla lifvet var segt
och hängde i länge. Lyckliga Signe, som
kämpat ut!
Vore det icke det bästa, han kunde
göra, att gå ner till socknen och öfverlämna
sig åt öfverheten? Så finge de göra med
honom, hvad de ville. Signe måste ju i
alla fall i jorden på ett hederligt sätt, och
så kunde Tolleiv ännu en gång få komma
till Guds bord, innan han dog. —
Tolleiv stod färdig att säga fjället farväl.
Hunden tjöt och smög sig intill honom.
»Nej, dig skola de åtminstone icke få
misshandla,» sade han för sig själf, tog
bössan ned från skuldran och sände hunden
en kula. Hunden sjönk till marken, slickade
Tolleivs hand och dog.
»Där gick min siste vän,» sade Tolleiv.
ȁ nej, jag har nog en till och det blir
mästermannen,» tillade han bittert.
Han kastade en lång blick ut öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
