Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Soto maior - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MED TVÅL OCH BORSTE
201
Hans styrka låg i anfallen, de oväntade
avbrotten à la Paul de Cassagnac — för att
såsom en nu mera av alla uppfattbar bild begagna
ett namn på en dä ännu ofödd man.
Ministärens män tyckte inte om det. Men då
rände don Antonio sin värja mellan ett eller
annat par byråkratiska revben. Och det tyckte både
revbenens innehavare och ministrarna ännu
mindre om. Ehuru han gjorde det sirligt och nätt.
(Gud, vilket angenämt liv att få bryta värjor
mellan byråkratiska revben!)
Ministrarna skiftade. Blott ett skiftade icke:
don Antonio var fortfarande obefordrad. Men
ock lika obarmhärtigt oppositionell. En dag, då
marskalken hertig de Saldanha var
premiärminister, blev situationen så oangenäm för konung
don Pedro V, att han inte gav sig ro, förr än
vicomte de Soto Maior låtit förmå sig att såsom
Portugals sändebud gå i en hederlig landsflykt
till — det kalla Stockholm, som man väl
hoppades skulle ha en svalkande verkan. —
Malisen påstår, att kungen fordrat detta löfte. Men
att vicomten, redan fullkomlig diplomat, glatt
svarat: »Den, som lever får väl se.» År 1880
blev vicomte Soto Maior envoyé. Sedan han
antagligen uppgivit förflyttningens hopp.
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
