Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Matsmältningen. Näringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126 Matsmältningen. Näringsämnena,
afsöndras alltid en större mängd natronsalter i urinen. Koksaltet
eller Momatrium omsätter sig nemligen med kalisalterna till
klorkalium och motsvarande natronsalter, och båda delarna af-
skiljas i urinen. Kalisalternas närvaro i kroppen gynnar således
afsöndringen af koksalt och gör kroppen fattigare på detta salt.
Alla näringsmedel, som tillföra kroppen en mängd kalisalter,
måste derföre utöfva samma verkan. De vegetabiliska närings-
medlen, och just de som företrädesvis förtäras af menniskan
såsom säd, skidfrukter, potates m. m., äro i förhållande till de
animaliska näringsmedlen mycket rika på kalisalter, hvaremot
deras halt af koksalt är allt för obetydlig för att täcka den steg-
rade förlusten af natronsalter, som derigenom tillskyndas krop-
pen, livarför också vid öfvervägande vegetabilisk föda koksalt
såsom sådant måste tillsättas för att icke kroppens tillgång på
detta salt måtte minskas.
Detta förhållande förklarar, livarför koksalt så högt skattas
och ifrigt åstundas af folkklasser, hvilka hufvudsakligen lifnära sig
af vegetabilier, hvaremot af animalisk föda lefvande folkstammar
icke visa något behof af koksalt.
De nordasiatiska jägare-, fiskare- och herde-folken lefva utan
att förtära salt, såsom fallet är med samojeder äfvensom med dol-
ganer och juraker, hvilka bo mellan Jenisei och Lena och lefva af
renkött och fisk, ehuru de senare rätt väl känna till salt och stora
saltlager finnas på deras område. Samma förhållande är med
tunguserne mellan Lena och Amur. En resande, Schwarz, uppe-
höll sig hos dem tre månader och lefde hela tiden endast af
renkött och fisk utan spår till salt. Giljaker och kamtschada-
ler förtära icke allenast icke salt, utan hysa till och med en af-
gjord motvilja deremot och tycka mera om rutten än saltad fisk.
Icke annorlunda förhålla sig köttätande folk i de varmare klima-
ten. Todafolket i Nilgiribergen i Indien voro, då de först kommo i
beröring med européerna, alldeles obekanta med vegetabilisk föda,
lifnärde sig af buffelkött och åto aldrig salt. Sallustius berät-
tar, att numidierna endast lefde af mjölk och kött, men aldrig
åto salt till detta. Deremot lefva de afrikanska negerfolken huf-
vudsakligen af vegetabilisk föda, och Mungo Park förklarai, att
“i det inre landet salt är den största läckerhet", man kan der
få se barnen gå och suga på ett stycke bergsalt som om det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
