Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förra Afdelningen - 3. Reglor för helsans bevarande - 4. Om menniskans intellectuella förmögenheter - Känsel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 202 o —
Den nyssnämnda lägsta
sinnlighetsgraden tyckes icke finnas hos djuren, —
åtminstone icke i naturtillstånd , — utan
endast hos menniskan , och så mycket hon
å ena sidan, medelst förnuftets biuk,
förmår höja lig öfver djuren; äfven så djupt
kan hon, å den andra, nedsjunka under
dem. Djuren ata, när de drifvas dertill
ef hungern, och de upphöra, då de äro
n)ätla. Menniskan öter icke allenast
ofta titan att vara hungrig , och mera, än
hon behöfver för att blifva mätt, utan
hon förhindrar ock mättnaden , igenom
konstig* mechl, så länge hon kan, för att
desto längre kunna förnöja 8maken.
An-damålet med ätandet är således bos
henne icke mättnaden, utan nervkittlingen ;
helt och hållet emot naturens afsigt. Vid
den tiden, då yppigheten i Rom, under
en Heliogabalus, m# fl. hade »tigit till d.et
högsta, var det en rådande plägsed, att
man vid stora måltider för hvarje gäst
framlade ett kräkpulfver, hvaraf ban
betjente sig , när han blifvit mätt. Han
skillde sig då på några minuter ifrån
sällskapet, för att kasta upp maten, vände
derpå om , och åt å nyo, I England
skola gästerna sjelfva förse sig med
kräkmedel och digestivpulver , och nyttja dem
under eller straxt efter måltiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
