Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Mina Herrar!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Derefter uppträder anden, intelligensen, (Gen. 2. 7.)
som tillkommer till den lefvande själen och bildar
menniskan. Detta är menniskans rike, eller noggrannare
uttryckt den psykiska menniskans rike. Menniskan är,
lefver, rör sig och känner, tänker och beder [1].
[1] Dessa rader voro skrifna sådana som de äro tryckta, då en
af våra unga naturforskare meddelade mig följande utdrag af "Histoire
naturelle générale des règnes organiques," par Isidore Geoffroy
Saint-Hilaire (Paris 1859, pag. 260.):
"Efter att hafva diskuterat och vederlagt de särskilta åsigter, som
endast göra menniskan till ett species, en familj, en särskilt ordning
uti djur-serien, anser sig författaren böra uppställa ett menniskans
Rike, såsom det enda, hvilket gör rättvisa åt de omätliga olikheter,
som skilja menniskan från djuret.
Det finnes då, fortsätter han, bland de lefvande väsendena, tre
stora Afdelningar, tre stora klasser, såsom man fordom sade, tre
riken uti den organiska verlden, såsom vi säga numera.
Dessa tre riken kunna på följande sätt karakteriseras:
I det första endast de kännetecken, som äro gemensamma för
hvarje organiskt och lefvande väsende.
I det andra samma allmänna kännetecken, som i det första, samt
känsel och frivillig rörelseförmåga.
I det tredje, som utgöres af menniskan ensamt, samma allmänna
kännetecken, som i det andra, samt intelligensen.
I det första är lifvet helt och hållet vegetativt. I det andra
tillkommer till det vegetativa lifvet det animala lifvet. I det tredje
tillkommer till det vegetativa och animala lifvet det moraliska lifvet.
Och för att med ännu mera bestämdhet resumera inte allenast
detta långa kapitel, utan allt det som föregår:
Växten lefver; Djuret lefver och känner, Menniskan lefver,
känner och tänker.
Lifvet är enkelt i det första riket, tvåfaldigt i det andra,
trefaldigt i det tredje.
Växtlif, djurlif, menskligt lif: tre termer, som, från denna
synpunkt, följa efter hvarandra i en hierarkisk ordning, uppenbarligen lika
enkel som logisk.
På föregående sidor (pag. 259 och 260) hade förf. sagt:
"Det är genom sina särskilta förmögenheter, hvilka inte utsläckas
förr, än då djurlifvet upphör, och endast genom dem, som djuret
väsentligt särskiljer sig från växten och höjer sig så, att det bildar öfver
densamma ett särskilt rike. Det är på samma sätt genom sina
förmögenheter, ojemförligt mycket högre, genom intellektuella och
moraliska förmögenheter, tillagda till förmågan att känna och att röra
sig, som menniskan i sin ordning skiljer sig från djurriket och bildar
öfver detta den högsta ordning i naturen, menniskans rike."
Just då detta blad skall läggas under pressen, finna vi följande
tankar i Föredrag af R. P. Félix:
"Framstående män, hvilkas snille njutit af att betrakta skapelsens
skönheter, hafva anmärkt öfverallt i verlden denna stora lag, som tyckes
bilda dess enhet och allmänna harmoni.
Öfverallt sträfvar en högre varelse, slutande sig till en lägre, att
höja densamma upp till sig sjelf. Så drager plantan mineralet upp
till sig och gör det till ett med sig uti mysteriet af sin vegetativa
enhet. Så drager djuret plantan upp till sig, absorberar henne i sitt lif
och gör henne till ett med sig uti det djupare mysteriet af sin animala
enhet. Menniskan slutligen, högre än allt det föregående, drager till
sig på en gång mineralet, plantan och djuret; hon absorberar allt i
sig, för att förena allt i sig i det djupare mysteriet af sin menskliga
personlighet. Och under det att menniskan absorberar i sig alla dessa
lägre varelser, låtande dem ingå i väfnaden af sin egen kropp och
ända in i det innersta af sin substans, höjer hon allt upp till
värdigheten af ande, genom hvilken hon sjelf sluter sig till
intelligensernas högsta värdigheter. Jag visar här endast under dess
allmännaste phaser en lag, som uppenbarar sig öfverallt och som gifver
outsäglig njutning åt den själ, som betraktar dess under. Nåväl! jag
frågar nu, kan man tänka sig något mera gudomligt skönt och mera
gudomligt harmoniskt? Utan tvifvel är detta mästerverk tillräckligt,
för att låta Guds godhet, skönhet och makt framlysa. Se på ena
sidan menniskan, som genom sin kropp närmar sig den yttersta
gränsen af den kroppsliga verlden, och se henne å den andra sidan, huru
hon genom sin själ står i förbindelse med andeverlden och betraktar
Gud! under det att den materiella verlden utbreder sig under hennes
fötter i sferer, allt mera aflägsnade från henne, utbreder sig
andeverlden öfver hennes hufvud uti andliga krafter, äfven mer allt mer och
aflägsnade från henne, och hon är midt uti såsom det lefvande
bindestrecket mellan dessa två verldar och återspeglande uti sig all deras
glans och skönheter. Alltså, se, hur menniskan är centrum i dessa
två verldar, och huru hon bringar dem till harmoni uti sin person!
Ja, men Gud sjelf är ännu oändligt långt borta från menniskan, och
denna dubbla skapelse, som utgått från hans makt i tvåfaldig rikedom,
hinner inte upp ända till honom. Ett under återstår: ännu en harmoni
är möjlig, för att göra det hela fullkomligt: Att Gud i egen person
tager och upphöjer menniskan sjelf och med henne hela skapelsen uti
sig, så att genom en underbar kretsgång alla de väsenden, som äro
skapade genom Guds Ord, komma till förening med Jesus Christus
genom menniskan och genom Jesus Christus med Gud! Då har
harmonien fått sin sista lysande och strålande fulländning; detta är
Incarnationens mysterium!"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 16:44:18 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/mennochapa/0014.html
