Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.147
Och hvad är da na så ängslig för? Att jag skall ånge
er? Ja kanske jag gör det. Jag vet allt, du narrar
mig inte, jag vet hvad det är ni vill. Men hvarför?
Hvad har han gjort er? Hur skall ni kunna lyfta er
hand mot honom? Och du, Valja, du min egen, enda,
älskade! Mot honom, mot min far! Då vore det bättre,
att du mördade mig!
Han reste sig, dödsblek men med beslutsam och
nästan lugn uppsyn.
— Gud får döma mellan oss, Sofia! Tyck hvad du
behagar — att de är nidingar, mördare, afskum. Kanske
också att de bara är dumma barn — så tycker jag
själf ibland — att de ingenting kommer att uträtta, bara
störta sig själfva. Men i alla fall är det de som ha
rätten på sin sida. Och låt vara att jag är ovärdig,
låt vara att mina krafter inte räcker till, men jag kan
inte gå ifrån dem, om också du, Sofia, skulle...
Rösten svek honom, hans ansikte förvreds, han dolde
det i häuderna och blott upprepade mellan snyftningarna:
— Jag öfverger dem inte, jag öfverger dem inte.
Om jag också förlorar dig, så gör jag det inte.
— Hvem håller dig kvar? — smålog hon, alltjämt
lika förbittradt. — Gå till dem! Gå! Gå!
Hon sjönk tillbaka på kuddarna och började skälfva
likt en sårad fågel, först under våldsamma snyftningar,
sedan under en sönderslitande hosta. Han trodde, att
hon skulle dö.
Slutligen tystnade hostan. Men hennes ansikte var
hvitare än kuddarna, där hon låg orörlig, och ögonen
voro slutna som en döds. Han undrade, om han skulle
kalla på hjälp. Men så rörde hon på sig och slog upp
ögonen.
— Valja, är du här? Har du inte gått? Det är
ingenting. Var inte orolig. Det är öfver. Ge mig vatten.
Hvad dina händer darra. Var inte rädd. Det är inte
farligt. Men gå inte, var hos mig ...
Plötsligt böjde hon sig ner och kysste hans händer.
Hon grät, men hennes ansikte var ljust och stilla; ett
stilla, ljust leende.
— Förlåt mig, Valesjka, dufvan lilla! Det här var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
