Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.294
från regeringens sida.» Två fältjägare uppenbarade sig
en natt hos fader Feodosi, satte honom i en telega och
åkte i väg med honom, ingen visste hvart — sedermera
kom det i dagen, att han förts till klostret Konevjets vid
Ladogasjön.
Slutligen frös Neva till. Där syndaflodens vågor
skummat, bredde sig nu ett snöfält, slädar gnisslade, barn
åkte kälke, gladlynta gatumånglare dansade för att hålla
sig varma och skubbade filtstöflarna mot hvarann, finnar
med lurfviga hästar forslade upptagen is, hvars klargröna
block glänste i solen.
På gatorna låg snön i drifvor. Droskornas
skram-mel förbyttes i slädarnas ljudlösa glidande, och allt blef
tyst och doft och dödt. Endast snön knarrade under
fotgängarnas steg, och rösterna genljödo på gatan som
inne i ett rum.
Petersburg blef lik en insnöad by. Det somnade
som ett barn i vaggan under sitt hvita täcke; som
en död i grafven under sitt hvita bårkläde. Och
stillheten hade något af både vaggans och grafvens ro —
ljuf, hemsk.
Kejsarinnan var sjuk. Hon hade förkylt sig under
öfversvämningen och kunde ej repa sig. Doktorerna
befarade lungsot. »Samma sjukdom som Sofia», tänkte
kejsaren. »Två sprängda hästar; den ena har störtat,
den andra håller på att störta.»
Han tillbragte hela dagarna hos henne. Doktorerna
hade förbjudit henne att tala; hon fick hosta af det. Han
talade, och hon skref svaren.
Det där samtalet om Hemliga Sällskapet, som
af-brutits kvällen före öfversvämningen, togo de ej upp
vidare. Men när hon såg på honom med sin blick af
dödssprängd häst, så visste han hvad hon tänkte på. Och
båda blefvo tysta. Tystnad i rummet, tystnad ute på
gatan — grafvens och vaggans ro.
Han upphörde att befatta sig med några som helst
ärenden. Allt föreföll honom intigt; det var som om han
under öfversvämningen hade lärt sig inse maktens
vanmakt. Den ohyggliga letargi, som han förut kämpat
emot, fick nu helt taga väldet öfver honom. Han var lik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
