Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302
håren på ens hufvud. Inom det militära, det civila, det
kyrkliga — öfverallt missförhållanden. Men hvad skall
man göra? En förmår inte allt. Man måste också sätta
sig in i min ställning. Sätt er in i den, betänk hvad ni
gör, ångra era brottsliga afsikter, och med faderlig kärlek
skall jag uppta er ånger. Och framför allt, inse då
ändtligen, att jag vill detsamma som ni! Låt oss arbeta
gemensamt, förena våra sträfvanden för fäderneslandets väl!
Hvad han vidare skulle säga visste han inte riktigt,
men något rörande skulle det bli. Och den andre skulle
inte kunna stå emot — han skulle brista i tårar och
kasta sig till hans fötter. Först han, sedan de andra.
Alla skulle komma till honom som ångerfulla syndare.
Och han skulle förlåta dem som en far förlåter sina
vilse-förda söner. Och om han också läte afrätta någon, så
skulle ingen lägga märke till det i det allmänna jublet.
Men om de inte skulle tro honom utan tänkte, att
han helt enkelt var rädd, spelade dubbelt spel och lockade
dem i fällan för att dess säkrare lyckas tillintetgöra
sammansvärjningen? Om de skulle erinra sig Napoleons ord:
»Alexander är hvass som en synål, slipad som en rakknif
och falsk som skummet på vågen; satte man på honom
fruntimmerskläder, så stode där den illistigaste af kvinnor.»
Eller farmors ord: »Monsieur Alexander är af naturen en
aktör och en mästare i att göra vackra gester». Också
nu inlärde han vackra gester framför spegeln. Men det
var för sent. Spegeln var i kras. Han lyckades inte
lura någon. Drog blott ny skam, nytt löje öfver sig.
»Det är väl inte något löjligt hos mig där bak?»
Han var offret och de mördarna, eller de offren och
han bödeln. Inga ord kunde dölja det. Och det var
inte heller ord som nu behöfdes utan handling. Döma
de uslingarna till döden — det var hvad han borde göra.
»Det måste ske, och det är omöjligt, det är omöjligt,
och det måste ske» — återigen som den där gången,
31 mars. Ingenting kunde han besluta, ingenting gjorde
han, inte ett finger rörde ban. Likt en skendöd hörde,
visste och kände han allt, men förmådde inte göra ett
tecken, att man ej skulle begrafva honom lefvande.
— Och de skratta ut mig! De skratta ut mig!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
