Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
385
— Är ni dadda åt honom kanske? — smålogMatvej
Ivanovitsj och ryckte på axlarna men bleknade lätt. —
Med hvilken rätt, min herre, ställer ni er mellan mig
och min bror?
— Vi skall inte börja gräla, Matvej Ivanovitsj, —
svarade Bestusjev. — Men tillåt mig att ge er ett råd:
res härifrån fortast möjligt.
— Tillåt mig att inte ta emot ert råd. Jag reser,
när det behagar mig.
— Reser ni inte?
•— Drag för tusan! — röt Muravjov och började,
inte darra, tyckte Bestusjev, utan röra på hela sin
tunga kropp som en stor, otäck spindel.
— Förifra er inte, Muravjov, — sade Bestusjev,
också bleknande. — Res, när ni behagar. Det kan ju
göra detsamma, när det där sker; men minns hvad det
står i Skriften: hvad du gör, gör snart.
Matvej Ivanovitsj kom ihåg, att detta hade sagts
till Judas förrädaren. Han sprang upp och grep Bestusjev
i armen. Golitsyn trodde, att de skulle ryka ihop på
fläcken, och reste sig för att skilja dem åt. Men i
detsamma inträdde Sergej. Han såg så sjuk och lidande
ut, att vid en blick på honom båda sansade sig. Bestusjev
satte händerna för ansiktet och skyndade ut ur rummet.
Dagen därpå underrättade Matvej, att han skulle
resa nästa dag. Kvällen före sin afresa hade han ett
sista samtal med sin bror; Golitsyn blef ofrivilligt åhörare
till det.
Han satt liksom häromdagen ensam i Sergejs
arbetsrum. Matvej och brodern gingo fram och tillbaka på en
gångstig i trädgården och språkade.
Det var en stilla afton. Månen sken så klart, att
stugornas hvita väggar lyste nästan bländande.
Allt var så ljudlöst tyst, som om det väntat på
något. Stjärnorna dallrade, popplarnas toppar susade
knappast hörbart. Och ju högre månen steg, dess ljusare
och ljusare, dess tystare och tystare blef det. Och allt
väntade, längtade, i nästan olidlig spänning.
Meresjkovski, Alexander I. 25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
