Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte delen - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
458
sommarväder: lugna, ljumma dagar, lugna stjärnklara nätter.
Luften doftade af haf och stäpp, och hon njöt af hvarje
andetag som af en lycka. Men förnämsta anledningen
till hennes tillfrisknande var ändå hvarken solen eller
luften, utan det, att han var hos henne och var så lugn
och lycklig som hon ej på länge hade sett honom.
Han vek ej ifrån henne, han tycktes ej ha tanke
för annat än henne, alldeles som om nu efter trettio års
äktenskap deras smekmånad hade kommit. Han gjorde
henne sin kur, han frågade väl tio gånger om dagen:
»Är du nöjd? Är det ingenting du önskar?» Han anade
hennes önskningar, innan hon hann utsäga dem.
En gång, när de promenerade i stadsparken, uttryckte
hon sitt beklagande öfver att hafvet ej syntes. Dagen
därpå förde han henne till samma plats och visade
henne hafvet: han hade under natten låtit göra en
uthuggning. Hon förklarade sig tycka särskildt om en
plats utanför staden, nära karantänen; han lät genast
sätta upp en bänk där, ritade själf en plan till en
trädgård och efterskref en skicklig trädgårdsmästare från
Ropsja.
Ingen af hofvet fick någonsin följa dem på dessa
ensliga promenader, och blef någon händelsevis varse dem
på afstånd, gjorde han hastigt helt om utan att hälsa, för
att ej störa »de unga tu».
En gång sutto de på den där nya bänken nära
karantänen. Det var en stilla afton. Solen hade gått
ner, och på den gyllenröda himlen syntes en smal
månskära lik en smältande istapp. Nedanför brusade
bränningarna. De dunkelgröna vågorna bröto sig
skummande, och måsarna sväfvade öfver dem med klagande
skrik. Från höjden, där de sutto, gick en liten stig ner
till hafvet; ibland brukade de gå ner för den och leta
snäckor i sanden. Stranden var brant; hafvet bredde
sig ändlöst. Framför dem hafvet, bakom dem stäppen
och mellan dessa bägge vidder de båda — två ensamma
människor vid världens ända.
— Hvad de där skära pärlorna klä dig, Lise, —
sade kejsaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
