Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte delen - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
468
— Jag kommer strax in till dig, Lise, jag skall
bara slnta ett bref.
Han hade intet bref att sluta, men han ville ej
lämna anteckningarna om Hemliga Sällskapet framme på
bordet. Diebitsch kunde få se dem. Fortfarande dolde
han för alla denna sitt lifs plåga som ett skamligt sår.
När han låste in papperen i schatullet, kom han på en
plötslig tanke, som förvånade honom själf: om han skulle
säga henne, kejsarinnan, allt? Han påminde sig, hur
skarpsynt hon i går hade bedömt Araktsjejev och hurudan
hon visat sig den förskräckliga natten till 11 mars. När
alla andra fegt öfvergifvit honom, hade hon ensam
bibehållit själsnärvaron; hon hade räddat honom då, kanske
hon skulle rädda honom nu också. Och bara det att
slippa vara ensam, att få dela kvalen med någon vore ju
en hjälp.
Han kände sig glad vid blotta tanken. Men den
vanliga blygseln och skräcken kväfde glädjen. »Nej
inte nu, sedan, när hon blifvit återställd», bedrog han
sig själf, som han alltid brukade bedraga sig.
Kejsarens afresa var bestämd till 20 oktober. De
sista dagarna voro plågsamma för dem båda. Hon förstod
inte själf hvad det var åt henne, hvarför hon kände sig
så beklämd; hon försökte intala sig, att det var
sjukdomen som vållade det. Förståndet kunde hon öfvertyga
men inte hjärtat. Och det värsta af allt var, att hon
trodde sig se, att äfven han ängslade sig.
Dagen före afresan blef det en sådan storm, att
kejsarinnan hoppades resan i sista minuten skulle uppskjutas.
Med denna tanke gick hon till sängs. Hon vaknade
tidigt — det hade knappt dagats. Hon hoppade ur
sängen och sprang barfota till fönstret för att se, hurudant
vädret var. Tät, svartgul dimma, alldeles som i går,
men ljudlöst tyst. Stormen tycktes ha upphört. Hon
lyddes för att af buller i huset sluta sig till om han
skulle resa. Men det var ännu för tidigt. Hon lade sig
åter och somnade. Hon drömde något ohyggligt; hjärtat
upphörde plötsligt att slå, och hon tyckte i sömnen, att
hon höll på att dö. Hon vaknade och såg ut genom
fönstret. Dimman var borta; blå himmel, solsken. Utanför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
