Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte delen - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
510
emot honom. Då denne började kyssa lians händer,
gjorde han ett tecken med ögonen, att han inte ville
bli kysst på handen.
Hvar stund väntade man slutet. På onsdags
morgonen, den 18 november, fick lian åter spasmer i
ansiktet. Han andades så tungt och rosslande, att det
hördes ut i nästa rum. Ansiktet fick dödsprägel,
nässpetsen blef hvass, ögonen sjönko in, och det lade sig
en hinna öfver dem. Man trodde, att det var slutet.
Prästen inkallades för att läsa dödsbönen. Men
småningom upphörde krampen. Klockan slog nio. Kejsaren
öfverför de närvarande med en klarvaken blick. Sedan
såg han på den vakthafvande hofmedikus Dobbert, som
han ej var van att se i sitt rum, och såg länge förvånad på
honom, liksom om han velat fråga hvarför han var här.
Och plötsligt började man åter hoppas. För att
uppehålla krafterna satte man honom två lavemang med
buljong och korngryn. Svälja hade han ej kunnat på
många dagar.
Men hoppet slocknade snart. Vid middagstiden
samma dag började dödskampen.
Kejsarinnan höll lians hufvud i sina händer; då
och då doppade hon sina fingrar i kallt vatten och förde
dem innanför hans torra läppar för att läska dem. Han
sög på hennes fingrar, ocli hon smålog emot honom som
modern mot sitt diande barn.
Dödskampen räckte hela natten. Torsdagsmorgonen,
19 november, var mulen. 1 alla kyrkor hölls förböner
för tsaren. Torget utanför palatset var svart af folk.
Den döende var vid fullt medvetande. Han slog ofta
upp ögonen och såg än på krucifixet i guldmedaljongen,
som hängde på väggen och som han fått af sin far, och
än på kejsarinnan. Det blef allt längre och längre
mellanrum mellan andetagen, och med livar gång blefvo
de svagare och kortare. Några gånger upphörde de
alldeles men började på nytt; slutligen andades han in
luft en sista gång, men andades ej mera ut den.
Wyllié kände på pulsen och gaf kejsarinnan en
stum blick. Hon gjorde korstecknet. Klockan var 10.47
på morgonen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
