Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte delen - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
540
Golitsyn började taga farväl. Pestel förde honom
afsides.
— Kommer ni ihåg hvad ni läste för mig ur
evangeliet: »När kvinnan föder barn, har hon bedröfvelse,
emedan hennes stund är inne, men när hon har födt
barnet, kommer hon icke mer ihåg sin nöd för glädjen.»
Vår stund är inne. Jag försöker inte bedra mig själf:
det kan ju hända, att allt hvad vi här ha talat är
dumheter; det kan ju hända, att vi allesammans gå under och
att ingenting blir uträttadt... Men ändå: glädjens stund
skall komma, den skall!
— Ja Pestel, den skall komma! — svarade
Go-litsyD.
Pestel smålog, omfamnade och kysste honom.
— Gud vare med er!
Han tog fram något ur ett schatull och stack det i
handen på Golitsyn.
— Ni känner inte min syster, men jag skulle vilja,
att ni tänkte på oss båda tillsammans.
I Golitsyns hand låg en liten blå virkad börs med
namnet »Sophie» broderadt i hvita pärlor.
De gingo ut på trappan.
— Alltså, direkt till Petersburg, Golitsyn? —
frågade Barjatinski.
— Ja, jag bara gör en afstickare till Muravjov i
Yasilkov. I Petersburg är jag fore den fjortonde.
— I dag är det första slädföret. Jag borde väl
ha en liten slant extra för det, ers nåd? — sade kusken.
Pestel omfamnade Golitsyn för sista gången.
— Gud vare med er!
Golitsyn satte sig upp i släden.
— Klart?
— Klart. Kör!
Släden satte sig i gång, medarna gnisslade,
bjällrorna pinglade.
— Hej, pojkarna mina, fem verst till Kursk! —
Och körsvennen hvisslade och klatschade med piskan.
Trojkan gled i väg öfver snön, och det bildade sig
två mjuka fåror efter den på den obefarna vägen. Slädens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
