Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De långhåriga merovingerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
79
”Guds och människors fiende” dog och lades till
ro bland kungar; men den långa trätan var därmed
inte slut. Brunhilda fick sin dag av triumf på fältet
vid Dormeille, år 600, där Chlothachar övervanns och
hans rike slogs i spillror. Men Fredegundas son — lik-
som modern och det onda krutet — förgicks inte så
lätt, och split bland motståndarna bidrog till hans
räddning. Kring Brunhilda, gammal, hårdnad i härsk-
lystnad, ensam kvar från sin generation och sin värld
bland alltmera överhandtagande anarki, bredes under
hennes senare år, varunder hon bland annat hetsar den
ene av sonsönerna mot den andre, en allt tätare slöja
av mörker och brott (delvis kanske framkallad av
Fredegarskrönikans utpräglade fientlighet mot den
västgotiska kvinnan), och Chlothachar är den som till
sist tar hem spelet. Efter många förvirrade ohygglig-
heter kom slutscenen, en scen kring vilken en förtätad
stämning av världens midnatt råder (ett förberedande
skimmer till en ny gryning började några år senare
spela i Arabiens innandömen kring en nervös kamel-
handlare vid namn Muhammed), år 613, vid Renève
i Burgund, i trakten av Dijon: av Fredegundas son
bands där vid sitt hår Brunhilda, Athanagilds dotter,
drottning av Austrasien, vid svansen av en otämjd
häst och fick släpas till döds, och trätan från år 568
hade därmed äntligen nått sitt slut.
Men då sov sedan tjugu år tillbaka den fromme
Gregorius under sin stenhäll i kyrkan i Tours, sanno-
likt redan en legend för sin stad och kanske redan i
stånd att bota sjuka pilgrimer nästan lika bra som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
