Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - När Marlborough drog i kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med Skottland, varmed de båda särstaterna nå sin
officiella syntes i Storbritanniens mera respektingivande
begrepp. Flera kapitel ägnas åt dessa invecklade
skotska unionsaffärer, vilka trots talrika irritationsmoment
och barsk gensträvighet från många skottars sida —
jakobiter somliga, andra fulla av religiösa
betänkligheter, andra ömtåliga inför uppgivandet av det egna
parlamentet — slutligen bringas till en lycklig
fullbordan tack vare åtskillig tur, en hel del engelskt
tålamod, flera fall av ömsesidig statsklokhet och
slutligen ett liberalt grepp i John Bulls på den tiden
ständigt välfyllda penningpung. Som den vise Mimer vid
sin brunn sitter vid denna penningpung, krigets och
politikens kraftkälla, den om inte vise så åtminstone
mycket kloke och som utminuterare högst kompetente
Lord Godolphin, Englands förste verklige
premiärminister, som jämte Marlborough är sin långlivade
ministärs enda fast punkt, under det övriga
regeringsmedlemmar komma och gå såsom skuggor,
framtrollade och bortsopade av lynnesväxlingarna i ett livligt
underhus eller av diskret frammumlade önskemål från
de stora whiglordernas mäktiga junta.
Men största intresset ägnas naturligt nog fortfarande
åt den stora striden med kung Ludvig om spanska
kronan och åt den man som lyft England till dess
nyvunna position och på vars axlar dess öde vilar,
den store Marlborough.
Efter Blenheim är hans storhet obestridd. Där hade
han, som Addisons populära hyllningsdikt, ”The
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
