Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En dröm om människan - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stapledons serena och tragiska rymder blir det ett
stycke filosofi, där allt plumpt och förljuget, som tills
vidare ohjälpligt vidlåder detta speciella ämne och
gör varje tänkbar teoretisk ståndpunkt skev och
otillfredsställande, för en gängs skull lyser med sin
frånvaro.
”Jag återkallar mig själv till mig själv”, säger
neptuniern, när han tar avsked av vårt släkte för att
återvända till sitt eget och dess öde. ”Den stora värld
jag tillhör har redan länge vuxit ifrån de myter, de
lekverk och de mörkrädslor som behärska er
barnsliga värld. Där leva vi utan fruktan för död och
smärta, ehuru död och smärta vänta även oss. Där
känner ingen något av lusten att triumfera över
medmänniskor, inte heller av skräcken att förslavas. Där
älska vi utan begäret att besitta som ägodel, tillbedja
utan tanke på frälsning, forska utan högmod i anden.
Där äro vi fria såsom ingen i er värld är fri, och
dock lydiga såsom ingen hos er är lydig.”
Det är att märka att det först är om 2,000 millioner
år denna värld kommer att finnas. Till dess ha vi
alltså tid på oss med företagandet av nödiga små
modifikationer i den mänskliga natur, som tills vidare
dömer oss till en något annorlunda konstruerad tillvaro.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
