Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vintermänniskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Solen blir liknöjd och snål, åker inte längre med
fyra hästar, tar kort promenad och allt kortare,
vänder halvt ryggen åt allting, grinar olustigt och går
tidigt till sängs. Affärer och familj få sköta sig själva.
Jag fryser, säger jorden. Var så god, säger solen,
frys bara: jag vill sova nu. Jorden sliter sitt hår, blir
svart och vit i sitt elände; och himlen själv lägger
bort livets färger och glir glasgrön mellan flaken
av nedbrunna moln där solen försvunnit: grön med
en grönhet så klar, så kall, så över allt begrepp
ödslig, som om den yttre rymdens allra bittraste
bottensats av köld som bäst hölle på med att kvälla
in genom dess otillräckliga skyddsmur. Jorden
resignerar och blir stum. Ömtåliga liv dö eller fly
undan, härdade liv kura samman och förbida stoiskt
vad som skall komma. Det är kallt om näbb och
mustascher, säger markernas hårdföra fänad, men vi
stå ut. Det är vinter, säga det gråa landets människor
och stänga till om sig: låt oss ha det gott nu i vår
värme. Och deras krypin, lustiga och lekfullt danade
ting nyss, ting med konststilar och färger och prång
och glasverandor (eller också konstlösa skjul med
lantlig oskuld kvar), tagas om hand av elementen,
svepas av vind, bonas av snö, få sina konturer och
stilfullheter ommodellerade av väldiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
