Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vintermänniskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att i överensstämmelse med deras förkänningar
vidtaga sina åtgärder och beväpna sig med förutseendets
filosofi. Men trots observationer och säkra tolkningar
vill det inte gärna stämma; ty ekorre och nötskrika
— vem vet? — resona kanske på samma sätt och
titta kanske i sin tur på den kloke lantmannen, för att
av hans förståndiga åtgärder lära hurudan vinter man
har att vänta. Och vintern ligger i bakhåll och låter
dem titta på varandra i lugn och ro, såsom ytterst
allvarliga augurer, och vållar dem därpå stor sorg och
överraskning genom att företaga sig något helt
oväntat och komma med lång barfrost när alla tecken
sagt snö.
Lantmannen är till sitt väsen pessimist, och det är
årstiderna, främst vintern, som kommit honom att bli
sådan. Den berömda naturlag, som kallas ”lagen om
alltings djävulskap” och som först lär vara
formulerad av någon akademisk tänkare, är för honom ett
så förtroligt fenomen, en genom naturens stränga
åskådningsundervisning så grundligt inpräntad
självklarhet, att ord och formler knappt behöva spillas
på densamma. Han råkar inte i hysteri inför dess
manifestationer, uppstämmer intet skälvande lyriskt
anskri inför felslagna förhoppningar; till och med hans
svordomar bibehålla även i mycket mörka fall en
underton av sorgset jämnmod, burna av en insikt att
spelets regler nu en gång äro vad de äro och att
olycka och motgång inte är mycket för en vuxen
människa att göra väsen av. Livad av förväntningar på en
tidig vinter, samfällt bebådad av allmänna förkänslor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
