Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Statistik angående svafvelkis, svafvel och oarbetad koppar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åtgången af svafvel i bägge formerna är till cellulosaberedning, en mindre
mängd obundet svafvel går till tändstickor och svartkrut
Utom ofvannämnda inhemska produktion af svafvel i form af
svafvelkis, förefinnes en annan hos oss tillgodogjord svafvelkälla, nämligen
svaflet i lysgas af stenkol. Halten af svafvelväte i lysgasen är under
normala förhållanden c:a 1 vol.-procent. Med en produktion år 1915
af 92’479’455 kubikmeter kolgas motsvarar denna svafvelhalt c:a 1’300
ton svafvel i form af gasreningsmassa (med intill 50% S), hvarmed
ofvannämnda konsumtionssiffra får ökas. Denna gasreningsmassa går i
regeln till sulfitfabrikerna för afrostning af svaflet.
För år 1917 lärer den inhemska brytningen af svafvelkis ytterligare
hafva vidgats i den dittills enda bearbetade fyndigheten för svafvelkis,
nämligen Falu grufva. Med 1917 och 1918 tillkomma två nya
svafvelkisgrufvor, den ena vid Ervalla i Nerike och tillhörande Stockholms
Super-fosfatfabriks A. B., den andra vid Gåvestorp invid sjön Glan i
Östergötland med A.-B. Kis i Norrköping som ägare. I den förra kommer
i år att produceras c:a 30’000 ton uppberedd kis: dels slig med c:a 40 %
S och dels skrädd styckemalm med 35—40 % S. Vid Gåvestorp blir
brytningen i år 60’000—70’000 råmalm, som vid uppberedning kommer
att gifva 15’000—20’000 ton slig med c:a 40 % S. Bägge dessa
kissorter hålla ingen afsevärd mängd koppar. Bränderna efter
Gåvestorpskisen hafva däremot en halt af 0,28 % Ni, och kisen låter afrosta sig till
0,94 % S i bränderna. Om det är riktigt som uppgifves, att
brytningen af svafvelkis i Falu grufva hädanefter kommer att uppgå till c:a
150’000 ton pr år, skulle med de bägge nya grufvornas produktion c:a
70 % af det inhemska behofvet af svafvel i form af både kis och
obundet svafvel blifva täckt.
Emellertid kommer säkerligen hädanefter som hittills norsk kopparhaltig
svafvelkis att införas (1914 och 1915 var importen af sådan resp. c:a 109’000
och 159’000 ton), enär de norska grufvor, som hufvudsakligen försett
oss med sådan kis, äro i svensk ägo och enär de bägge svenska
kopparextraktionsverken äro baserade på sådan kis och hafva samma ägare som
de nämnda norska svafvelkisgrufvorna. Det är alltså icke uteslutet att
Sverige ytterligare skulle kunna minska svafvelimporten i den mån
sulfitfabrikerna ännu mera öfvergå från svafvel till kis.
Den största inhemska svafvelkällan, våra mycket stora
alunskiffertillgångar, är tyvärr hittills ännu icke tillgodogjord af brist på användbar
bearbetningsmetod. Dessa skiffrar hålla mellan 5—11 % S. Här
föreligger således ett stort problem att lösa i samband med tillgodogörandet
af dessa skiffrars bitumenhalt (18—20 %).
Utom ännu ej klarlagda tillgångar på magnetkis, förefinnes i vårt land:
ännu en svafvelkälla, nämligen zinkblende med c:a 30 % S. Af
zinkblände bröts- i medeltal pr år 1911—1915 c:a 50’000 ton
styckemalm och anrikad slig samt 60’700 ton år 1916. Häraf exporterades
1913—1915 i medeltal 43’450 ton pr år (till större delen afrostad), men
1916 endast 9’351 ton (af lättbegripliga skäl). Allt svaflet i zinkblände
går hos oss förloradt i luften som SO2, således för 1946 högst 18’000
ton S, eller en mycket betydande del af vårt svafvelbehof. Svaflet i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
