Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krigets konsekvenser för världsindustrien, speciellt den kemiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hvad den oorganiska industrien beträffar, kan nämnas att alkali- och
klorkalkindustrien har glänsande tider. Efterfrågan är enorm från alla
länder, som förut köpte från England. Den elektrokemiska produktionen
har utvecklats storartadt, äfven på det metallurgiska området. Likaså har
syraproduktionen vuxit till betydande mått, och t. ex. produktionen af
svafvelsyra, som har så stor användning för sprängämnen, superfosfat,
petroleum- och kopparraffinering m. m., hade 1916 nått upp till 4 1/2
millioner ton. Man får emellertid akta sig för att alltför mycket lita på
alla uppgifna siffror, ty samtidigt klagas öfver att svafvelsyrefabrikationen
är långt på efterkälken. Efterfrågan är stor och svårigheterna att få
pyriter växa med u-båtsblockadens intensitet. Den amerikanska
fabrikationen är alltså till stor del beroende af bl. a. de spanska pyriterna och
fabrikanterna afhållas från för stora nyanläggningar, då de frukta
öfverproduktionen efter kriget.
En vara lida amerikanarne stor brist på, nämligen kalisalter. Kaustikt
kali, kalisalpeter, klorat äro absolut nödvändiga för många industrier.
Nå, amerikanarne hjälpa sig som andra med den gamla metoden att
förbränna hafstång. Så har t. ex. Hercules Powder Co, byggt en sådan
pottaskefabrik i San Diego för 2 millioner dollar, i hvilken 1 100 man
arbeta i 3 skikt, dag och natt. Endast konjunkturpriserna (10-dubbla
mot förut) i följd af varans absoluta oumbärlighet kan uppehålla en sådan
fabrikation. Detsamma gäller i än högre grad utvinnandet af kali ur
vissa alkalihaltiga sjöar, ur alunit och i allra högsta grad utvinningen
ur leucit, fältspat och andra silikater. Mina herrar! Kalifrågan är af
större betydelse än kanske någon tror. Det är väl inte utan, att den
spelar en mycket stor politisk roll i detta krig. Utom Stassfurterlagren
finnes endast ett kalisaltlager, som kan tillfredsställa världsbehofvet,
nämligen i Sundgau i Elsass. Ententens intensiva kärlek till Elsass torde
knappast gälla endast befolkningen, utan framför allt kalisalterna, ett af
Tysklands viktigaste påtryckningsmedel vid en fredsuppgörelse. Vi få
inte glömma, att kalisalternas största vikt kanske inte ligger i
framställningen af vissa kemikalier, utan däri, att ett rationellt jordbruk utan dem
är så godt som omöjligt. De dåliga skörderesultaten jorden rundt ha väl
åtminstone delvis sin orsak i saknaden af dessa salter.[1]
Amerikanarne göra sig nu stort hufvudbry öfver huru de skola
bekämpa den tyska konkurrensen efter kriget. De fundera på införande
af Clayton-acten, anti-dumping-lagar m. m., men här är ej platsen att
närmare ingå på detta ämne. På färger är som bekant värdetull satt,
15 % för half-, 30 % för helfabrikat. Ja, man kunde ju ha infört
portförbud, men då skulle den amerikanska exportindustrien liksom den
engelska antagligen bli svårt lidande. Båda äro ännu alltför beroende af
billiga och goda färger.
Vi kunna knappt göra oss en föreställning om Förenta staternas
hastiga frammarsch under dessa krigsår; i den kemiska industrien lära redan
under de 2 första åren 168 mill. dollar ha investrerats. Fabrikationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
